Dedicated to my dear grandfather

Recently, a notion was put onto my mind and made my think: ”Is there really one person that truly left such a significant impact on my life? The way I contemplated and lived". Everyone only live once and during this life, they certainly have encountered an immense world filled with different minds and intellects but as I pondered about this question, I hardly could think of person that truly could provide me with such an amount of inspiration, wisdom and guidance. However, there was still one exception…

I’ve always admired and looked upon my grandfather, ever since those years I barely could comprehend and remember. My grandmother would always tell me that they both were successful scientists and this ”Agong guy” also made me the impression of being a rather interesting and obscure, partially due to that fact that I rarely spend my moments with him. His career and accomplishments as a scholar were at all times impressing to behold and I really appreciated his ”sage” look and wisdom from a very young age as well, hence attaining my sincere respect to him.

My grandfather is a rather enthusiastic tutor and a fatherly figure, striving to witness his grandchildren succeed and mature to the best of his abilities and his unforeseeable compassion and concern to our family is very touching characteristic to behold, although those qualities are not always expressed in a visible manner. ”Agong” is also a very compassionate man, someone that answered a call when needed. His nature of loving unconditionally is the driving force behind the people he loves and cares of. The wisdom and tutelage I’ve acquired from my grandfather have made me into how I ambiguously analyze and interpret the world that lies next to me and I’m also repeatedly apprised by him of how using the mind and challenging it is a major factor accomplishing various tasks and resolving difficulties you stumble across. This is why academic studies, especially mathematics will get you further in life and he correspondingly would remind me devoting myself into things and tasks that benefits myself in the future even though these ”beneficial things” might be considered monotonous in my frame of reference.

The sincerity I have towards my grandfather have remained during the years but it isn’t in the same condition as before, gradually maturing during the course of the years. First of all, our relationship to each other have transcended from a strict paternal one to that of a more equal, unbiased one. A couple of tears ago, my grandfather seemed fairly anxious of me due to the fact that I did not realize the importance of education back then and could clearly remember him and my mother tutoring me in many subjects (especially mathematics) with a quite strict and disciplinal approach, due to the fact that my peers in China substantially exceeded me in terms of academic abilities. Nevertheless, as I started to excel in school and appreciate the values of education just as it occurred to my grandfather years ago, the other side of ”Agong”, the naive and curious half became more visible, hidden to me during all of those years and we started forming interesting conversations with each other spanning a vast variety of topics. Sometimes, I even managed to learn him something new and seems to openly accept the of thinking of other people, primarily younger ones instead of rejecting and neglecting it as in the case of most elderlies, a trait I really appreciate of him during our discussions and somehow made each of them memorable.

The mind of a Human being is impressive, isn’t it? As a person grows, their physical and psychological appearance also matures and so have my emotions and respect towards my grandfather. When I was little, my respect towards my grandfather was only superficial, I admired him due to his outward appearance but as our relationship and affinity started developing as the years progressed, my feelings towards him are now much more diversified and mutual instead of being pure and unspecified. In spite of the fact that so many changes can occur to a person during the years, some aspects never really changes and stays as it were before. Even now, ”Agong” still makes the impression of being mysterious and obscure to me just like it did to me years ago and It’s miserable to witness the other side of him, his still intact youthful mentality and curiosity being locked inside a weakening senescent body although he attempts to retain it to the best of his ability. Nowadays, it even is a burden for my grandfather to walk and talk and It’s a sorrowful truth to bear in mind, that a person’s physical age does not always correspond to its psychological counterpart. I thoroughly wish that my grandfather physically could become couple of years younger, whether if that’s not possible.

There is a Chinese idiom called 風燭殘年 (fēng zhú cán nián), deciphered as ”on one’s last legs” or ”ailing like a candle guttering in the wind” in English. This idiom signifies that someone is being near the end of their life, which is just the case of my grandfather and It brings me both tears and smiles, that I actually have met this mind, this inspirational intellect out of everyone I’ve encountered in this life…  

Holes, the book or the movie?

Source
The movie poster of Holes

Holes, an award winning novel by Louis Sachar is the story of Stanley Yelnats, a wimpy little boy who has terrible luck all due to a supposed curse brought by his no-good-dirty-rotten-pig-stealing great-great grandfather. As a result of this, he was accused by a he did not commit and sent to a correctional institution named Camp Green Lake as a punishment. The story of race, destiny and how we treat others was compelling and moving while also being humorous and serious, a rare balance but easily achievable by the proficiency of Sachar.

In 2003, director Andrew Davis and the Walt Disney Company tried their hand interpreting the story as a motion picture starring Sigourney Weaver, Khleo Thomas and introducing Shia LaBeouf as the often unlucky protagonist, Staney Yelnats. The movie was moderately successful, receiving a few award nominations and generally positive reviews from critics. As a matter of fact, Louis Sachar himself wrote the screenplay, which is a quite rare opportunity for authors since many of them are not involved in the movie adaptations of their novels, but did he really succeed on bringing this already magnificent story on to the screen?

Initially, I was very surprised on the resemblance between the movie and the book until realizing that Louis Sachar himself wrote the screenplay and had a great amount of input into the filmmaking process considering all of the major differences of translating the words of a novel in to pictures the movie. Some scenes were basically reenacted word for word from the text and it really felt like I could’ve watched the movie while following along the book simultaneously. This must be the most faithful film adaptation of a book I’ve ever witnessed…Even the tricky flashbacks, even minor details like the campers' clothing - from their white shoes to their hats with neck-protecting flaps were kept the same as what was depicted in the novel and I was astonished of how much attention the filmmakers put on these negligible but still important aspects making the environment accurately resemble of what was originally portrayed in the novel, or even beyond...

Source
The Stanley portrayed in the movie

The protagonist Stanley Yelnats was pictured as a nice enough guy both in the movie and the book and as a result, he was frequently bullied, despite the fact that he easily was among the biggest kids of his class. The fact that Stanley still was a “nice guy” regardless of that “supposed curse” on his family was among the more redeeming qualities of his character and during the course of the story, we actually see how Stanley's “nice guy” quality transforms from being nice by default, because he didn't have the courage of standing upon himself into being “nice” as he genuinely wanted to make the right decisions. In the movie, Stanley is portrayed by a young Shia LaBeouf (Yes I know, that guy from the Transformers movies). He definitely had some “nice guy qualities”and the character was also written well enough, developing appropriately throughout the entire film. LaBeouf's acting may have had some flaws but he did quite well overall. Stanley's portrayal in the movie was almost identical to his literary counterpart, with a few exceptions. And, I do have ONE complaint!

Source
A more "authentic looking" Stanley

His physical appearance was supposed to be "noticeable bigger” than anybody else his age. In the book, Stanley was depicted as overweight, thus being mistaken for a bully because his large and imposing figure, even though he’s a quite meek on the inside. Stanley was also regularly teased on school of his weight but "Shia LaBeouf- Stanley" just looked like a skinny, non- threatening, goofy-looking little kid. He’s slightly bigger than the inmates at Camp Green lake, but not substantially and we didn’t even see him getting bullied in the movies, he just seemed like the person that would be. LaBeouf, certainly had some goofy and lovable qualities that would fit the odd awkwardness of Stanley but the movie still downplayed many traits of the main character and I was a little bit disappointed of it, even if it actually didn’t detract from the story at all.

Other than that, the other characters were generally well portrayed. The antagonists, the Warden, Mr Sir and Mr Pendanski all seemed like the icing on the cake for me. They were written well in both stories and the actors playing them were very talented. Their personalities might've appeared too exaggerated in the movie but they were still as intimidating, humorous and enjoyable as possible .
The kids at Camp Green lake were a little bit more defined in the movie as we actually got to see in several cases the origin of their nicknames while on the book, it was mostly left as a mystery. The relationship between Stanley and boys were also better shown in the film, adding some features and new connections to the narrative I endeavoured to recognize from the beginnning. The murderous outlaw Kate “Kissin” Barlow, Sam, the Onion man and other characters from the backstories were already vividly depicted in the novel but were left as enigmas to the reader in most cases and the overall story didn't really fall into place.The actors in the movie thankfully brought them to life and as the narrative of these characters were also better explained, the plot immediately became more intelligible and finally made some sense.

There were many plots and subplots in this story and even of those storylines might be presented seemingly random, both in the book and the movie but seamlessly woven together at the end. The chapters of the book were actually written and organized in such a way that it transformed very well in to the form of a movie, short chapters interpreted into short scenes and long chapters for long scenes with each of them feeling like a new cut in the film, in a certain sense. However, it was very evident that this story originally was written as a novel since the transition between the scenes in the movie didn’t always correspond to each other. In the book, it felt very natural moving from different segments without making intrusion or any inconsistencies to the story.The movie was also structured in such a way but it didn't come as natural or smooth and sometimes, it even seemed like you were ripped from the scenes during transitions. Even though I perceived the book to be very “cinematic” , it still was originally intended for text and there is what it is supposed to be. The film lacked that sense of consistency and the "caricature style" I really enjoyed reading the book and it somehow felt like the filmmakers only focused on telling the story accurately but not how it really should be told according to the author. Also, that "consistency" and the"caricature style" Sachar is known for were major aspects that distinguished the novel from the others and missing both of them just felt like Holes without the backstories. The main plot wouldn’t be interrupted but the same “effect” of the original story couldn’t be achieved or maintained.

Another problem I stumbled across watching the movie was the all of the similarities between it and the book. Cinema and literature have two completely disparate compositions and if one is too identical to the other, it doesn’t come out natural as it would be. Either Sachar could’ve written his novel in a more “cinematic” way, or Mr. director could just have filmed the movie in a more genuine way instead of “stealing” every aspect of it from the book… And as these stories were so similar to each other, I tend to lean against the original version. The novel is definitely better, not in every single aspect as the film certainly managed to deliver some characteristics more sufficiently, but as an overall experience. The book was unpredictable and arbitrary, every page of it seems to be a mystery of its kind and that mysteriousness motivated me of continuing reading, that made Holes so exciting and memorable. The movie gave me the impression of being too straightforward and at an initial glance, you'd probably predict and figure out the whole story. I didn't sense that excitement and intensity coming while watching the movie and that made it so monotonous.

The novel, Holes was also considered as one of the finest pieces of Children’s literature according to some kind of a committee and most importantly, it was an original idea. The movie just gave me an impression of an ordinary “rip off interpretation” of the same story and didn’t have the originality, making it stand out in both the cinematic and literary world.

Wrong place, Wrong time, Wrong kid

Holes, a Newberry Award-winning novel written by Louis Sachar and arguably among the best children’s literature can offer. The narrative is centered around a wimpy little boy named Stanley Yelnats who has some strings of  bad fortune thanks to a curse brought by his no-good-dirty-rotten-pig-stealing great-great grandfather. As a result of this, he usually tend to be the wrong kid found in the wrong place at the wrong time, hence deriving the original title of the novel “Wrong place, Wrong time, Wrong kid”. Stanley’s latest misfortune is to be accused of a crime he did not commit (by “stealing” a pair of shoes belonging to a famous basketball player). As a punishment, he was sent to a Camp Green Lake, a juvenile detention and correctional facility which despite its name, is located in the middle of a barren desert. At the desolate place, the inmates have very harsh tough working conditions. Which is considered to improve their characters and make them more competent citizens and as such, they have to dig holes at the dried up lakebed, 5 feet in depth and 5 feet in width , but as often in the case of Louis Sachar’s story... There is more than what meets the eye 

Source
The book cover of Holes 

First of all, the names have a comprehensive amount of significance in the novel, including the title itself describing many of its characteristics and influencing many aspects of it. The boys dig holes at Camp Green lake, there is a hole in Stanley’s life before his time within Camp Green Lake and there are holes in the story that the reader must fill in as the plot further develops. Each of the inmates at Camp Green lake has a nickname that has been assigned to them, a rite of passage in a certain sense. You are required to have a nickname, otherwise the boys haven’t accepted you and even though the origin of the them are never clarified or explained, they do depict the personalities of the characters adeptly and brings a very “characteristic” and eccentric frame of reference to the narrative Sachar is known for as well. In addition he also took the advantage of using palindromes, thus making the main character, the protagonist named Stanley Yelnats (which is pronounced the same spelled backwards), probably putting special emphasis to it, adding some touches of “mystery” and further developing his "personal" style.

Source
A scene from the movie adaption of Holes, showing the inmates
at Camp Green lake.
Far right: Stanley (Caveman)
Next to Stanley: Armpit
Next to X-Ray: Zero
Far left: X-Ray 

Often in Holes, the characters introduced with negative connotations evoke sympathy as you familiarize with their stories. Stanley’s no-good-dirty-rotten-pig-stealing great-great grandfather was actually a very sincere man, who wasn´t treated that sensitively and Kissin Kate Barlow, the murderous outlaw was formerly a sweet and loving schoolteacher, but destroyed by the violence and cruelty of the townspeople. Despite her becoming the nations most wanted criminal, the reader is still sympathetic to her pain (reminding me of the Star Wars villian Darth Vader, a.k.a. former heroic Jedi knight named Anakin Skywalker who was betrayed by his dearest which lead to his affiliation with the Dark side ). Even Stanley and his friend Zero were introduced as two“bad boys” sent to a detention center from the beginning but once again, the first impression that gains them society’s punishment eventually earns them compassion as the truth was spoken. Signifying that many social stereotypes that lead to injustice often are challenged as the victims’ stories are revealed. So this means that many criminals or outlaws actually are/were virtuous people but somehow misjudged in a certain way by society.

The narrative of the story frequently shifts from present to distant past, back to present, then to recent past etc. and as such, a linear and consistent story cannot be maintained. Current events are structured in a chronological order but do not neccesarily correspond to their historic counterparts told at the same time. The present day plot centering around Camp Green Lake and Stanley’s thoughts and actions is narrated like an adventure while while the historic parts, the story if his great great grandfather Elya Yelnats as fables or flashbacks. 

The combinations of the stories creates a feeling that fate is molding Stanley (as if his destiny determines his actions) and as the two plots come together, it somehow turns into a puzzle or a mystery. The chapters in Holes tend to be very short but each of them adding and revealing a new and important piece of the mystery bit by bit, although it might not seem relevant at the time. This pacing method also allows the reader to make interferences even though the ties or connections between the past and the present are not yet proven. The narrator also seems to know more than what is shared with the reader and using a very intriguing kind irony and dark humor to make his point, occasionally addressing the reader directly making him form interferences before the facts are completely clear, evoking interest, attention and admiration in a powerfully irresistible way. The details and clues required to solve the mystery are never quite given until the very end. In order to fully comprehend the story, you must keep a careful track of all of those backstories balanced here but as the pieces of history start to fall into place, the reader sees a relationship between the past and the present and Sachar manages to weave them all seamlessly, creating this very compelling narrative.

Destiny and the value of friendship are two major themes associated in Holes. As the story progressed, it was apparent that destiny and fate surrounded Stanley, and he was only a minor portion of a much larger context. Stanley was "the wrong kid at the wrong place during the wrong time" and bad things did happen to the Yelnats family but the point is that Stanley bore with it, and made the best of his abilities during a poor situation. And the “curse” was eventually broken, not because Stanley wanted to break it but as the mutual bond between him and his friend Zero lead to their mutual survival. Only true friendship, such as the unselfish bond between Stanley and Zero can earn freedom and fortune - not just the material wealth or physical freedom but also emotional freedom, happiness and self-satisfaction.

In conclusion, the story of Stanley’s time within Camp Green Lake, race, destiny and how we treat others was compelling and moving, while also having some twists of irony and seriousness. A rare balance but easily achievable with the proficiency of Sachar. The premise of this novel is very thought out, the subliminal message of the story was great and inspiring, the settings were well depicted and it definitely deserved that Newberry Award!  

En skola i ständig förändring

Vad är syftet med skolan? Sådana frågor begriper man ju hur lätt som helst. Kortfattat är det ju att skapa fulldugliga och välinformerade medborgare med rudimentära färdigheter inför kommande arbetsliv och att delvis kunna framkalla intresse eller nyfikenhet hos eleverna, så att vi blir harmoniska och kreativa människor. Det är i alla fall vad skolverket försöker “förespråka” men hur ser det då ut i verkligheten då?  De flesta skulle lätt kunna teckna skolan som en dyster bild och det verkar som om jag hör så mycket negativt om den nästan hela tiden, rasande PISA-resultat, odugliga lärare, kritik åt det nya betygsystemet, skolkande skoltrötta elever, stress över betyg… Finns det då ens kvar tid till att låta dem växa upp och utvecklas som harmoniska och kreativa individer i denna “monotona” miljö?  

Källa

Det finns någonting som jag anser skolan inte riktigt “lär ut”, en viktig förmåga och en drivande kraft  som står bakom mänsklighetens alla framsteg och bedrifter, nämligen engagemang och kreativitet. Alla människor är födda med kreativa kapaciteter och då menas det inte bara som den skapande processen när man “brainstormar” med nya idéer, eller att man möjligen har en exceptionell talang av att komponera avancerade stycken som Beethoven och rita som Leonardo da Vinci, utan kreativitet är så mycket mer.  Lärandet skulle exempelvis kunna ses som en kreativ process där man får tillgång till ny kunskap och sätter det i olika sammanhang, utan detta är ju kunskapen bara någonting som man rabblar upp och detta “bekymmer” verkar vara ganska vanligt förekommande hos många elever som jag träffat. Kreativitet är även när man ifrågasätter och reflekterar över sin uppfattning av världen, att kunna tänka analytiskt och genomföra detta i nya sammanhang.  “Education is not the learning of facts but the training of the mind to think”, hade Albert Einstein sagt.

Kreativitet kan ha många olika betydelser beroende på
vem man frågar.
Källa

En viktig grundsten för kreativitet är att kunna se flera svar istället för ett, att kunna uppfatta något i olika synvinklar istället för ett som de flesta uppfattar som “rätt”, “To think outside the box”. Det handlar om att ibland kunna bryta normerna och tänka utanför det som andra redan har åstadkommit men oftast “krockar” dett med många mål som man sätter upp i skolan. Under skolgången får man snabbt en uppfattning om “rätt” eller “fel” och att det enbart ett svar, elever så småningom blir begränsade och införlivade enligt lärarens tankebanor. Om man kanske inte tänker eller motiverar på “rätt”  sätt enligt läraren så skulle det kunna resultera till ett lägre betyg eller omdöme och just denna process håller på att eliminera det “ifrågasättande” tänkandet (som tur är vår svenskalärare det motsatta om man dömer utifrån dessa kriterier). Varför  samhället och själva utbildningssystemet är uppbyggt på det här viset kan man ju bara undra?

Sverige var ett av de första länderna som implementerade den allmänna skolan för ca 150 år sedan och den grundläggande strukturen av utbildningssystemet har inte haft så stora förändringar under alla dessa år. Vi har klassrum, alla håller på med samma ämnen under samma tid med timscheman, läraren står vid whiteboarden/blackboarden och undervisar, under slutet av terminen så förväntas man sig någon sammanställning av sitt presterade i skolämnena eller ett så kallat “betyg”. Hierarkin av skolsystem runtom hela världen har i mer än 150 år legat sig rotat på dessa två idéer:

• De “användbara” ämnena som matematik, språk och vetenskap ligger på toppen medan andra ämnen som estetik anses vara försumbart och många elever blir motvilligt styrda från de ämnena som de utvecklar passion till. Man blir tvingad att prioritera vissa specifika kurser och vissa personer kan inte heller prestera inom den nivå de önskar i kurserna de verkligen brinner för.
• Akademiskt förmåga har allt dominerat vår syn på intelligens eftersom själva systemet av allmän utbildning kan ses som en utdragen process av universitetens antagning. En bokstav eller ett nummer som en person under skolgången har presterat, anses vara väsentligare än ett kreativt och analytiskt tänkande. Skolans målsättning är inte enbart att skriva en bokstav på ett papper utan nämligen att ge eleverna en inre motivation och nyfikenhet till att fortsätta lära och studera, och ett nytt betygsystem kommer definitivt inte vägleda till detta, Skolverket! “The true sign of intelligence is not knowledge but imagination” hade Einstein en gång sagt.

Konsekvenser av detta förblir dock att många mycket talangfulla, kreativa eller briljanta människor tror att de  inte är det och förlorar många möjligheter inom sin framtida sysselsättning eftersom det deras styrkor kanske inte var så högt värderat under deras skolgång. Varför ska just en bokstav på ett papper spela en så stor roll då det endast skildrar en liten del av elevens färdigheter? Jag har hört att många elever ligger där och kippar efter luft någonstans långt under ytan just nu eftersom att de aldrig fick en chans att utvecklas och låta den kreativa blomma ur. Istället lägger arbeten och uppgifter fån skolan sig på hög, den påtagliga stressen är helt orimlig och sakta men säkert börjar den underskattade kreativa sidan försvinna eftersom omgivningen ständigt påpekar att det kreativa sinnet saknar betydelse och att ett konstnärligt yrke är ett yrke som en inte kan livnära sig på. På så sätt slocknar gnistan; drömmen för många. Varför ska det vara så om det numera så ofta förespråkas om “jämställda förutsättningar för alla individer”. Det kanske låter lite märkligt då jag är en ganska akademisk person och inte kommer sysselsätta mig med något estetiskt men är däremot det kreativa sinnet, det divergerande tänkandet och liknande mycket essentiellt om vill bli framgångsrik och dessa kvaliteter bör prioriteras från att eleverna är i en ung ålder . Skulle man inte tro att Einstein endast använde “utantillkunskapen” från skolan och inte tänkte “outside the box” när han formulerade den Speciella relativitetsteorin eller?

Under mer 150 år har mänskligheten gjort stora framsteg inom åtskilliga områden och vi ska fortsätta utvecklas i samma takt inom de nästa 150 åren måste även utbildningssystemet på sätt och vis förändras. Skolan är inte enbart till för att du som elev ska plugga järnet inom någonting och glömma den informationen efteråt bara för att uppnå de där efterlängtade A-betyget så man får ett stipendium vid ett prestigefyllt universitet utan även att få utveckla sinnen och intellekt, denna vetskap som håller på att förtvina för många av dagens unga. Under 30 års tid  kommer mer människor att gå ut ur skolan än någonsin och detta är b.la. ett resultat av globalisering, den ökande folkmängden, den teknologiska utvecklingen och dess inverkan på arbetsmarknaden. Detta resulterar till en akademisk inflation och om några decennier kommer betygen inte att vara värda någonting eftersom alla redan har det. Därför anser jag personligen att kreativitet och individualitet är lika viktigt som läs- och skrivkunnighet och vi borde behandla det med samma status, samtidigt kommer ju en mer engagerande skolmiljö definitivt gynna dagens unga och vår kommande framtid… Med kunskap når man allt vi förstår och känner till men en kreativ inbillningsförmåga omfamnar allt som vi kommer att begripa och känna till.

Finns det nu en billigare gräsklippare från Bauhaus eller?

Tänk er att det är en fredagskväll, äntligen har helgen börjat, man sitter där på soffan och myser med massor av gott vid sidan om. Efter att ha ivrigt väntat i en hel vecka  är man redo för ett avsnitt av en sin favoritserie. Just när något riktigt spännande är på väg att hända, det där exalterade och avgörande ögonblicket när spänningsnivån helt och hållet når toppen… 
-Nya L’oreal Paris Mega Manga Miss Mascara, You´re worth it!
-Fy Fan asså!

Så bryts det för reklam och jag bör nog inte nämna vilka ord under det ögonblicket surrar runt mitt huvud men jag kan lova att det inte är något vackert. Hela fredagsupplevelsen är nämligen fullständigt förstörd, allt eftersom att man nu bytte kanal (vem har ens tålamodet att sippra sig igenom alla dessa värdelösa reklaminslag), kollar på något annat resten av kvällen och glömt att återvända till själva serien som man ursprungligen tittade på (och missat en stor del av själva handlingen). Det värsta som kan hända är att det ibland även finns riktigt opassande reklamklipp, det verkar som om vissa avsändare inte riktigt har grubblat över hur man ska nå målgruppen som reklamen är riktad mot…

Mitt när man kollar på ett intressant avsnitt av  Du är vad du äter med Anna Skipper på TV4 så dyker det här upp: 

- Det billigaste erbjudandet på gräsklippare, det finner du endast hos Bauhaus!  

Eller det här:

- Nya Grand de Luxe Pepper Jack’n Bacon med nya Hot Chilisås ! Max, Sveriges godaste hamburgare!

Kanske man istället skulle kunna sätta dit någon hälsoreklam eller någonting annat som bättre passar in… och varför skulle de tro att jag, som inte ens har levt i ynka 15 vintrar skulle vilja köpa den där jävla gräsklipparen? Eller om den där “jagmåsteköpabilen” som jag tvingas uppskatta eftersom den har plats för en barnvagn i bakluckan. För det första har jag mer än 3 år till körkort och för det andra är jag inte ens byxmyndig. Och de har redan börjat försöka locka mig till att köpa en stor bil med plats för en barnvagn, inte konstigt att förekomsten av 16-åriga mödrar ökar . I samma veva har vi ju minsann några få rätt så roliga följetonger och guldklimpar ur den stora skrothögen, som Ica-reklamerna, Siba eller ComHem, som man riktigt uppskattar. Men, i allmänhet kan jag nog  påstå  att de flesta reklamerna är helt meningslösa irritationsmoment som man inte ens finner dugg underhållande och något som jag också har klandrat över är hur mycket “sanning” dessa de ens talar till oss.

Jag begriper förstås, till viss mån att man vid marknadsföring bör skildra produkterna på ett ganska “fördelaktigt” sätt med det verkligen jag stör mig på är hur mycket reklamerna ens överdriver. Ett exempel är vid slutet av många medicinreklamer där biverkningarna som står i varningstexten ibland är allvarligare än dess botande effekter (Varför tros folk köpa de där Paracetamoltabletterna anyway, om biverkningarna nu är så allvarliga samtidigt som själva reklamfilmen hävdar att läkemedlet nästan botar allt)  eller i schamporeklamer där de där “supermodellerna” med sina perfekta glänsande hår marknadsför produkten vilket tydliggör att om man använder deras produkt så kommer du som mottagare även ska kunna uppnå samma resultat. Stackars dessa tonårstjejer som nu får påfresta sig själv med exceptionellt höga krav för att uppnå “modellernas” resultat efter att ha blängat igenom alla dessa skönhetsreklamer ?
- Det är en konst att övertala, hade vår luttrade svenskafröken sagt till oss.

En viktig faktor till ett lyckat övertygande är alltså att ibland förvanska sanningen men det är även en konst att övertala på ett trovärdigt sätt för vem skulle inte ha oturen och bli lurad eller utnyttjad av någon annan?

- Om någon produkt eller erbjudande verkar vara för bra för att vara sant, så är det nog bluff, hade även min “luttrade” moder berättat till mig.

Förr i tiden då reklamer och “manipuleringsteknik” var allt färre i sin mängd så blev ju man bländad över hur fantastisk eller hur överlägsen någon produkt var men nuförtiden håller dessa upplevelser att tvinas bort. Våra oansenliga ideal och förebilder blir då nämligen för högt satta då de flesta av reklamerna allt mer framstår som "perfekta" skildringar av produktens egenskaper nuförtiden, detta resulterar till att det så småningom uppstår en större konkurrens mellan vem så har "bäst" marknadsföring istället för vem som har bäst produkt. Det skulle nog inte alls förvåna mig många företag eller organisationer ägnar sig allt mer tid och energi till reklam åt deras produkter och försöker bete sig som “lurendrejare” till sina lojala kunder istället för att egentligen att fokusera det produkten eller erbjudandet och det går inte att förklara hur mycket jag stör mig på detta. Varför inte bara förbättra produkten så den bättre uppnår dessa “kriterier” som alla dessa värdelösa reklamer ständigt ställer till?

Ur en annan synvinkel

Fastän det här med reklamer inte riktigt väcker så varma känslor för mig (vilket de flesta som läser detta kanske också håller med) så kan det å andra sidan faktiskt gynna mer än vad vad många tror. Numera lever vi i en konkurrenskraftig marknadsekonomi och därmed är reklamer goda förutsättningar för demokrati och yttrandefrihet men, på samma gång ett lämpligt verktyg till att frambringa nya arbeten och välstånd. Genom reklam kan man även på ett väl fungerande sätt yttra sig och förmedla sin information till alla dessa människor och om vi inte hade haft dessa möjligheter så skulle man ju aldrig kunna få veta om det är rabatt på fläskfilé på Ica den här veckan, något som kanske kan vara bra att ha i bakhuvudet ibland. Reklam är nämligen en enorm och omfattande bransch med många arbetsmöjligheter och vad skulle vi kunna göra med alla dessa kreativa människor här i vår vida värld som sysselsätter med detta yrket om det inte ens existerade? Hur skulle mycket skulle vi ens gå miste om, om reklamen inte fanns?  Kanaler som TV3, TV4 eller TV5 med sina oftast rätt “mediokra” nöjesprogram får ju inte direkt sina intäkter ifrån skattepengar... Utan däremot av åtskilliga annonsörer och sponsorer och detta kanske är anledningen till att vi rätt så ofta får underhålla oss med alla dessa “opassande” reklamfilmer istället för ett utbud av ett fåtal “betalkanaler”, någon dagistidning som skulle vara reserverat till de som har råd att betala dyra abonnemang och statliga skattefinansierade medier... Sedan är vi ju inte så dumma så att man kan lura oss till vad som helst. Inte ens med reklam, eller hur?

Tyvärr kommer man inte ständigt få uppleva underhållande handlingar under livets gång utan ibland går det upp och ibland går det ner men det viktiga i min tes är att kunna finna det ljusa i det mörka, det positiva i det negativa. Något som just du uppfattar som ett elände kanske anses vara ett behag för någon annan och om man endast tänker ensidigt under dessa besvärliga situationer så förblir de ju alltid besvärliga. Nästa gång när man kanske kollar på en film och  “naturens krafter”  börjar kalla på en så man blir sådär, väldigt “toalettnödig” går det ju lika gärna vid detta tillfälle, under en sådan horribel reklampaus att gå på toaletten utan att missa någon viktigt i filmen. Man kanske till och med  hinner spegla sig litegrann, kanske kolla på sina Facebookuppdateringar och sedan fylla chipsskålen med lite extra goda svenska lantchips från Estrella. Eller när man sitter där och grälar över hur avskyvärt det är att ett  opassande reklamklipp … över billigare erbjudanden på gräsklippare hos Bauhaus spontant dyker upp mitt i filmen vilket helt och hållet  förstör fredagsupplevelsen, så skulle man nog kunna tänka sig att någon annan, i någorlunda av världens hörn som sitter där med ett leende om läpparna och tänker: 

- Det där var ju min idé och jag skapade just denna reklamfilm!

Vilken fantastisk upplevelse det må vara!

Sikta mot det omöjliga så når du den högsta graden av det möjliga

Du har säkert hört massor av människor som suckar och säger: “Åh jag önskar att jag hade pluggat mer i skolan och fått bättre betyg!” Det kan vara dina föräldrar, en släkting eller någon annan som lever med vetskapen om att de kunnat ha ett helt annat liv om de skaffade sig en bättre utbildning och nu är det bara att ångra sig. Dessa personer vill nog varna dig, så att du inte går i samma fälla som de gjorde och när den här informationen bjud så generöst är det väl ganska dumt att inte ta till den. Om du däremot frågar människor som jobbat hårt i skolan kommer de nog säga att det var det bästa val de någonsin gjort, de kommer nog intyga att det var värt allt blod, all svett och alla tårar. Vägen dit var jobbig men värd varenda sekund. En lyckad studiegång och utbildning är ett av det bästa man kan unna sig och ger oss mycket mer än vad man annars skulle åstadkomma. Alltså kan man säga att skolan inte riktigt är ett ställe där man lär sig fakta eller information, utan även en chans att förbereda sig till det framtida arbetslivet genom erfarenheter, kunskap o.s.v.  Dessutom kommer dina framgångar i skolan skapa en slags dominoeffekt: Om du först får riktigt bra resultat på några prov kommer detta kanske leda till att du får toppbetyg när du går ut skolan och ger dig en möjlighet att arbete med något du drömmer inom framtiden. Det är alltså de 9 år i grundskolan och 3 år i gymnasiet som avgör din framtid och om du går ut skolan med bra betyg kommer det att göra en enorm skillnad, både för dig själv som individ men även för själva mänskligheten!

Prov, läxor, arbeten, labbrapporter och studier kan verka som en evig börda och du kanske hellre skulle vilja lira något LoL-game, umgås med någon kompis eller titta på TV, men varför ska man då vilja lägga sin tid på tröttande skolarbete, det finns ju ingen belöning här och nu? Vår hjärna kräver helst snabba belöningar men glöm inte att detta mestadels gör livet sämre inom det längre loppet. Visst håller du med att om du satsade mer på skolan skulle gynna dig mer, på sikt än om du enbart ägnade med sådant du “gillar” här och nu? Hur kan det då komma sig att många elever saknar den grundläggande motivationen av att prestera bra och strunta i skolan? Jo, belöningen känns bara så långt borta, därför uteblir den i nuet och kan nog vara mysigare att hänga med någon polare istället för att skriva en 5- sidors SO-arbete, även om man intellektuellt inser att det är dags att förbereda sig inför framtiden känns det för avlägset nu. För varje handling finns det en konsekvens, vad du än gör och det är du som väljer ditt framtida liv, om du inte pluggar målmedvetet i skolan blir det redan tackat nej för ditt framtida drömyrke. Därmed är det ju bättre att hålla fokus på den långsiktiga nyttan med det du gör. Med höga betyg kan du bli intagen i attraktiva utbildningar och självständigt försörja dig själv och efter det, kanske fått en möjlighet att få “drömjobbet”. Då har du i all tid i världen att festa, vara inne på Facebook eller umgås med dina kompisar.

Jag stör mig verkligen på elever som säger “Fan också, jag är inte smart och då kan jag inte få de höga betygen! Det är ju typ Einsteineleverna som bara klarar det” eller elever som har sagt att de vill få höga betyg men inte vill det tillräckligt mycket, de som hellre festar och spelar dataspel än att prioritera sina studier. För det första behöver man inte vara inte vara ett geni för att uppnå höga betyg i skolan. Då är det ju ingen slump att de smartaste och de med någon exceptionell talang sticker ut från de andra då det är svårare att nå framgång i dagens mer “konkurrerande” samhälle. Högstadiet och gymnasiet är inga “forskningsprogram” som enbart genier klarar av utan skolan är utformad så att alla ska kunna klara av den. Din hjärna är uppbyggd som samma sätt som de andras, den kan lagra information, ta in nya intryck, förstå sammanhang, resonera eller dra slutsatser men det enda som kanske inte fungerar är om du är passiv och väljer att ge upp när det blir mödosamt. Därför anser jag att den mest avgörande faktorn till en lyckad skolgång just är själva motivationen och viljan, om du alltid strävar framåt kommer du slutligen att få ett resultat, kanske inte riktigt som förväntat men ändå bättre än om du var slö. Ska du lyckas så måste du alltså vilja lyckas och allt annat spelar bara ingen roll, oavsett vilka fördomar eller bakgrund du har. Om du siktar mot det omöjliga kommer du att nå den högsta graden av det möjliga!

Vi som ännu är unga och studerande är framtidens hopp och alla behövs för att konstruera ett hållbart samhälle. När vi är unga har vi massor med tid att tänka på oss själva och därmed unika möjligheter att uppnå våra mål och satsa på en ljus framtid. Vill du vara 30 år, ha besvär med ekonomin och vara arbetslös eller någon som samhället och du själv verkligen uppskattar? Därför är det nog bäst att du under den dagen kommer att ha förfärdigat sådant som utbildning eller karriär!

Är det acceptabelt med feminima män?

Vi känner alltid igen detta, vart vi ens befinner oss. Kvinnan är den där lite mer emotionella och omtänksamma som ska stå vid spisen och laga mat medan mannen tjänar familjens uppehälle. Vid äktenskap är det kvinnan som frågar chans och männen som friar. Tänk om det var tvärtom, skulle vi inte  leva normala liv om man inte ”följer denna ideal”?

Källa

 Vårt nutida samhälle är visserligen uppbyggt på ett specifikt sätt som grundar sig på stereotyper, normer och ideal. Redan som liten blir man uppfostrad att tänka eller bete sig på sättet som enbart samhället accepterar och även om det land vi bor på, Sverige är ett av världens mest demokratiska så kan vi inte riktigt göra vår röst hörd trots den ”frihet” vår konstitution garanterar.

Gossarna får som små relatera sig i blått medan töserna får nöja sig med rosa. Då kvinnornas rättigheter och dominans ständigt har ökat under de senaste årtiondena och den traditionella ”kärnfamiljen” snarare upplöses börjar det bli acceptabelt för det feminina rosa könet att ådra sig några drag från den blå, mer maskulina sektions men, då vi männen redan har fler förmåner än kvinnorna, varför kan vi inte ta på oss kjolar eller klänningar? Varför har vi en roll att begränsa sig i vår manlighet samtidigt som tjejerna blir mindre feminina?

Fysiskt sett är vi naturligtvis födda som något av de två könen men psykiskt sett kan det vara annorlunda. Jag är en kille och tänker som sagt som en kille ”ska” men det finns ändå en gnutta feminitet i mig och vice versa. För inte ens den mest maskulina mannen kan uppnå alla kriterier för att klassificeras som sitt "sociala kön” och då samhället insisterar om jämlikhet och broderskap mellan könen, varför är det då så otäckt med lite mer feminina män?  Man kan ju inte alltid dölja sin riktiga personlighet, den man innerst inne är familjär vid...

Slutligen kan jag då säga att ideal, normer och en restriktiv kontroll på individer kommer aldrig att fullborda en harmoni i ett samhälle långsiktigt utan vi måste bara acceptera att det är frihet, till en viss grad som faktiskt kommer att gynna oss i den långa änden.