fredag 12 juni 2015

Eulogy to my grandfather

During the morning of my graduation day at school, I heard my mother crying and it was not any regular cry but indeed, something very tragic just happened. My dear grandfather that I have admired for so many years suddenly passed away and my initial reaction was of both shock and confusion. I had so many things to tell him, about school, about my academic achievement, and I also expected to spend so many memorable moments with him but now all that remains are our memories. It was just so painful and incredibly unconfortable realizing and that he  just left this place in the blink of an eye and that I never could get an answer from him. However, my grandfather didn’t leave without a trace but in fact with a long lasting legacy.
While regarded as a renowned scientist that made ground-breaking contributions to the university and to the scientific research of the entire country, for me my grandfather was just a very dear family member.  Regardless of the situation, he would always dedicate himself for the benefit of others and his  wisdom, enthusiasm and humility had such a significant impact on me. My grandfather was not just any regular grandfather but also my personal mentor and a role model. Without him I would never have come so far, not just academically but also socially and emotionally, every question I asked him, my grandfather would reply with proficiency and every move I made he would question me.  Almost every year of my life I have visited my grandfather and despite us living so far apart, I have never felt any distant from him. Instead we formed an unbreakable bond with each other and I’m so grateful of what he brought to all of the people around him. My grandfather was among the few that understood me very well and every time I met him, I was so delighted but now, all I can do is reminiscing the past.
Since the passing of my grandfather, I have often thought back to him and wondered about his spiritual nature. Maybe he still exists somewhere and still follows us throughout our lives or maybe all of that is false. However, there is one thing we all can agree upon: His spirit will always live on, watching every step each one of us take, and to make him satisfied we must fulfill his last wishes to the best of our abilities.

Rest in peace my dearest grandfather, you will be remembered for generations,
安息吧,我最最亲爱的外公。。。

söndag 10 maj 2015

Novell - När kommer du tillbaka

Hur har du det i himlen min käre syster? Kanske du är på den balen, tar en massa selfies och dricker tills du blir full? Kanske du fortfarande är överlycklig över av att ha sett Justin Bieber  på Friends Arena förra året? Kanske du får ett vredesutbrott över att det där linnet som inte fanns på HM? Kanske du till och med sitter där och iakttar när jag leker med lillebror?
Det hoppas jag i alla fall på.


Sedan jag förlorade dig har allt förändrats för mig, allting.
Varje dag frågar jag mamma: “Vart är min syster?” men för varje dag som går blir det allt besvärligare att svara. “Hon kommer inte hem gubben, hon är i himlen nu.”

Det känns orättvist att du blev vald till att lida av det här. Att inte kunna uppnå dina ambitioner och lämna världen bara ett par år innan lillebror kom in i den. Det känns orättvist att han endast fick komma ihåg att du fanns men inte hur du var.  Tänk om det vore tvärtom, att det var jag som inte kunde minnas?  Det gör ont, bara tanken på  dig river upp det lilla hålet i mitt hjärta som jag lyckats lappa ihop. när jag tänker på dig sväller tusentals frågor upp i mitt huvud men vissa av dem kommer aldrig att besvaras. Din förlust är som ett sår som aldrig kommer att läka.

Om du inte vet så  på nyheterna.
Två fjortonåringar spårlöst försvunna,  Död tonårstjej, funnen i en soptunna vid den gamla uppfostringsanstalten… Fjortonårig tjej mördad.
Varje dag läste jag, artikel efter  artikel, reportage efter  reportage och tänkte på hur du hade det därborta, ensam och rädd. Från början trodde jag faktiskt att du kunde komma tillbaka till oss, som din kompis och kunna leva ett vanligt liv med familjen. Men det där hoppet försvann. Jag visste helt enkelt inte att den där dagen, då du hade ett fältarbete på den gamla uppfostringsanstalten, kunde sluta på det här viset.
Fastän du är borta kan jag fortfarande inte tro att du inte finns bredvid mig när jag öppnar ögonen. Jag kan fortfarande höra din röst ropa på mig från köket och vinden och jag svarar på dina ord som om du verkligen fanns. Mitt hjärta brister och allt som jag har behållit och skyddat rinner nu ut på den livlösa marken. Ett liv utan dig är outhärdligt för mig. Allting gör ont. Solen är alldeles för ljus och natten är alldeles för dyster men vad kan jag göra åt det?

Idag, ett helt år efter den där tragiska händelsen såg jag honom på rättegången. Han som tog dig ifrån oss. En svart jacka, slitna jeans och några hängslen hade han på sig. Ung var han också, endast tjugotre år gammal.
Han satt där med ögonen i  marken när åklagaren lästa upp åtalspunkterna.
Vållande till annans död, mordförsök, bruk av narkotika, hot med vapen…
Man kunde tydligt se hur tårarna rann ur de där oskyldiga ögonen men ändå kunde han inte se det han hade förstört, hur han hade förstört våra liv. Hans kompisar satt bredvid. En av dem kom fram till mig efteråt. Han var ljushårig och hade ett hål på ena knät. Om jag bara hade vetat...skulle jag aldrig  släppt iväg honom.Jag ville skrika på honom, “Varför tillät du det då? Varför lät du honom göra det där? Men jag kunde inte, jag ville inte.

Din kompis var också på rättegången, som ett vittne. Han var en klok kille som svarade på alla frågor som åklagaren ställde och vågade stå upp för sig själv och konfrontera sanningen. Kanske han ångradeatt han inte  lyckades rädda dig men ändå var jag stolt över  honom. Din kompis berättade om de där händelserna, vid uppfostringsanstalten och även om mannens identitet. Vi fick veta att den där mannen inte bara tog livet ifrån dig utan även hotade  din kompis och en massa andra. Han var väldigt nära att få  lida av samma öde som dig.
Jag är hemskt tacksam till din kompis. tack vare honom kunde vi med egna ögon nu se vad för resultat dessa handlingar slutligen ledde till, både för oss och för den där mannen. För mig var det en helt obeskrivlig känsla som aldrig kommer att falla bort ur minnet.

Rättegången var ohyggligt lång och tråkig. Efter en hel timme började det äntligen nå sitt slut och jag hade nästan somnat på sittplatsen. När åklagaren frågade mannen om vad som drev honom till att begå alla dessa brott kom detta ur hans mun; 
- Alla raser är inte lika värda och de som är underordnade ska utrotas. Han grät, men nu visste jag att dessa tårar var onda. Han hade inte alls erkänt sina brott som jag trodde, utan erkände att han inte längre kunde begå dem.
Jag var helt tom på känslor. Jag kunde inte tro på att det verkligen fanns någon som var så ondskefull. Jag kunde inte tro att jag bara såg honom, mittemot din kompis med försvarsadvokaten och åklagaren på respektive sida. Det kändes bara inte sant. Jag tvivlade på att  han verkligen förtjänade det där livstidsstraffet som domaren hade dömt honom. Varför skulle han leva men inte min syster? 
- Förtjänade han ens ett liv?

Jag vill hata, den där mannen som ryckte bort ditt liv, men jag kan inte. Jag vill skrika, men
rösten försvann med dig. Jag har slut på ord, för de har tagits ifrån mig. Jag gråter inombords men utsidan visar ingenting.
Min själ känns för stor, för att du lämnade mig med ett tomrum som jag inte kunde fylla. Som ett skynke sveper jag mig i den, men ändå blir det bara mer och mer plats för mig. Egentligen skulle vi, jag mamma, pappa och du tå där och se på när han gick i skolan med sin nya ryggsäck. Vi skulle få se på hur han växte upp, slutade grundskolan, hjälpa honom välja gymnasium, ta studenten, få ett jobb och bli kallade morbror eller moster. Vi skulle kunna växa upp och tillbringa ett helt liv tillsammans med resten av familjen, men nu har allting förändrats.

När dagarna blir ljusare och varmare blir de bara mörkare och kallare för mig.
Ibland kan det bli så mörkt att jag bara vill lägga mig ner och följa dig in i döden. Men jag vet att du alltid finns, inom mig, inom mamma, inom lillebror, inom pappa. Om du är här, om jag kan se dig med mina egna ögon mår jag lite bättre, och kan känna värmen från solen. Kan le åt våra minnen, kan le åt ett lyckligt liv.
- När kommer du tillbaka?

Dedicated to my fellow teachers and classmates

Dear teachers and classmates, 
This very day brings me many feelings, both joy and sorrow. Today, we are concluding a significant chapter of our own lives, and a advancing towards a new world. To face a new world filled new opportunities and adventures, and I certainly believe that we should be proud of ourselves and our achievements. What I look forward to this very day is that we finally can go our own and having the opportunity of accomplishing our ambition without compulsory school restricting our options. The coming time awaiting us is a blank slate that we are free to fill, and I wish that you can fill it in a way that is satisfying to yourself.

What sheds me some tears about this day is the tearing apart of our class and the fellowship between each one of us, that has prevailed during all these years. We will be shattered into small pieces, never being able to be restored to its former entirety and somehow, the very feelings that distinguishes our class from the others will just fade away like the blown wind. It pains me not being able to experience anything alike, and also never being able to meet each other and our mentors  the same way as before. Nevertheless, how distant our class or these moments that we’ve shared with each other may seem, we will never forget what was left of us!  

I have attended Carlshöjdsskolan since fifth grade, and a lot has happened and changed during the passing of these five years. We have matured, grown up and gone through many things together, and without you'll I would never come to be the person I am today to begin with. Initially I was quite reclusive and had many social difficulties, but through you and the my fellow teachers, I have been able to relieve my difficulties while improving myself in a faster rate. Both as a student and an individual.

Our have class have accomplished many feats. Among them all being awarded third place in the national semi-final in the nation-wide competition Vi i femman, and the second place Västerbotten, as well as an unforgettable trip to Malmö and Copenhagen. We have also participated and indeed come quite far in both the mathematics competition SigmaÅttan as well as Teknikåttan, so what is the means of achieving our success? Well, given that our class is in general quite  intelligent success seems to be inevitable, but we additionally collaborate and exchange our thoughts and opinions in such a way that it somehow forms a cohesivness where everybody is contended and can take part of, thus increasing our potential. I am very proud us and what have brought forth, and I finally hope that we could see each other as a whole, sooner or later!

Heléne
Heléne undertook our tuition of Swedish and English during my three years of upper compulsory school and I would undoubtedly classify her as a fantastic mentor. My first impression of her was definitely not that what you would call ”soft", but the more time we spent with each other the better we could know her as a person. As a teacher Helene was and still is fairly strict, disciplined and systematic. She sets high expectations on her students and constantly motivates us to further develop our abilities, even though she might seem to be slightly softer during the recent semesters. To me, Helene is not only a teacher but an knowledgable adviser as well, and I am really appreciative of her giving the student instructive criticism and providing him or her a clear path for improvement.
Another appreciative quality of Helene is her pursuit of innovation and creativity. Not only does she not use the guidelines at all times, but Helene also aspires to make her lessons diversified and engaging, as well as encouraging her students to think divergently.
I am very grateful of your tutelage, Heléne.

Lena & Andreas
Lena and Andreas assumed the role of our class superintendents during the first two years I spent on Carlshöjd, and their contribution to my own development has been substantial. It was through Lena and Andreas I learned how to socialize with my peers and setting a stable foundation to my later academic achievements. Besides being highly competent teachers, me and my classmates have also spent many memorable experiences together with Lena and Andreas, and sometimes consider them ”parental figures."
Without Lena and Andreas, we could obviously not get as far in Vi i Femman, nor Sigma Eight unless Lena would’ve encouraged us. Without them I wouldn't either have been able to experience two unforgettable years in middle school, or come to be the person I 'm currently familiar with.
Thank you for taking care of us, Lena and Andreas!

Johan & Jenny
Johan and Jenny also assumed the role of our class superintendents during my three years of upper compulsory school, or more precisely two as Johan began teaching us in eight grade. Johan and Jenny were always there for us no matter what, and through them, I have been able to develop even more during the recent years.
When Johan started his teaching at Carlshöjd his shy and reclusive nature made him having bad reputation by many, but to my astonishment he gradually opened himself up and at the present time I can only think of him as a great mentor. Johan is a very helpful person and I really appreciate him taking account of both the strong and weak students and trying to devise his lesson in such a a way that it benefits everyone.
I’m very grateful to have the opportunity of meeting both him and Jenny ...

Finally, I would just like to wish all the best to both teachers and students alike. There is so much that we can accomplish in our short lives, but whatever the outcome: Make sure to be satisfied with the path you have chosen!

Till klass 9B och mina lärare

Kära klasskamrater och lärare
Denna dag väcker många känslor för mig, både glädje och sorg. Det är idag som vi lägger ett stort kapitel bakom oss, som nu är avslutat. Det är nu vi står inför en ny värld med nya möjligheter och äventyr, och jag tycker att vi ska alla gå härifrån med högburet huvud, vara riktigt nöjda och stolta över oss själva. Stolta över det vi så här långt  har åstadkommit. Vad som väcker glädje för mig, eller det jag ser denna dag är att vi bra rustat kan gå våra egna vägar och fullborda våra ambitioner, utan att grundskolan begränsar oss. Tiden som efterföljs är som ett oskrivet blad som vi är fria att fylla i precis hur vi vill, och jag önskar alla er en god lycka inför framtiden. Så dröm era drömmar stora, oavsett hur ni tänker uppnå dem.


Vad som väcker en tår för mig inför denna dag är att gemenskapen som vi har haft i klassen, under alla dessa år nu kommer att splittras i små bitar, och denna gemenskap kommer aldrig att byggas upp igen. Den där känslan som utmärker vår klass när vi går på lektionerna och hänger med varandra på rasterna vid Kaffan, den kommer jag aldrig att uppleva något mer då vi lämnar Carlshöjdsskolan bakom oss, och jag tycker även att det är ganska sorgset att vi aldrig kommer att träffa  varandra och våra mentorer på samma sätt som förut. Däremot finns minnena av det som en gång var vår klass alltid kvar och dessa kommer jag definitivt inte låta falla i glömska.

Jag har gått på Carlshöjdsskolan sedan femman och under dessa fem år har det hänt väldigt mycket. Vi har mognat, vuxit och gått igenom många saker ihop, och utan alla er så kunde jag inte ha formats till den jag är nu. Under början av min tid hos klassen var jag väldigt tillbakadragen och hade vissa sociala svårigheter, men tack vare er och tack vare mina lärare, som inte enbart har hjälpt mig akademiskt, utan även inom andra sammanhang har jag i stort sett undkommit dessa besvärligheter och utvecklats enormt, både som en elev och som individ.

Vi i klassen har lyckats med många bedrifter. Vi har bland annat blivit tilldelade tredjeplats i rikssemifinalen i Vi i femman, andraplats i Västerbotten, samt en oförglömlig resa till Malmö och Köpenhamn. Vi har även deltagit inom SigmaÅttan och Teknikåttan, och faktiskt kommit ganska långt inom båda tävlingarna. Hur det kunde gå så bra för oss? Jo, detta beror dels på hur intelligenta vi verkligen är i klassen, men även på hur vi samarbetar, och utbyter våra tankar och åsikter så att det bildar en slags samhörighet där alla blir tillfredsställa och kan vara en del . På så sätt har vi kunnat uppnå vår höga potential och jag är mycket stolt över oss och det var och en har tillfört.

Heléne
Heléne undervisade oss i svenska och engelska under de tre åren vi gick på högstadiet och jag skulle definitivt kunna påstå att hon är en helt fantastisk mentor. Mitt första intryck av henne var väl inte så “ödmjukt”, men ju mer tid vi spenderade med varandra desto bättre kunde vi känna henne som person, då hon egentligen är mycket trevlig och hyser en oslagbar humor. Under början av högstadiet framstod Heléne som sträng, disciplinerad och systematisk. Hon begärde mycket av sina elever och utformade undervisningen på ett sätt som i stort sätt motiverar oss till att vidareutveckla våra förmågor, dock har jag märkt att hon må ha slappat dragen en aning under den senaste tiden. För mig är Heléne inte bara en lärare utan även en vägledare, och det som jag verkligen uppskattar hos henne är att hon ger elever konstruktiv kritik och visar denne en tydlig väg till förbättring. Något annat som jag uppskattar hos Heléne är hennes strävan mot innovation och nyskapande. Hennes undervisning baserar sig inte bara på Skolverkets riktlinjer utan hon försöker även anpassa och variera den, samt uppmuntra sina elever till att tänka “outside the box” istället för att bara tråka ur oss.
Tack för min tid med dig Heléne!

Lena & Andreas
Lena och Andreas var mina klassföreståndare under de första två åren jag spenderade på Carlshöjd, och det var tack vare av dem jag kunde gå ut ur min lilla box som jag hade varit instängd i under hela mitt tidigare liv och låta mig utvecklas så mycket på alla sätt. Förutom att vara ytterst kompetenta lärare hjälpte Lena och Andreas mig vart jag än befann mig, och med tanke på den tid och alla de upplevelser vi delade med varandra brukar jag ibland betrakta dem som “förälderliga”.
Utan Lena och Andreas skulle vi inte ha kommit så långt i Vi i femman, och inte heller i SigmaÅttan om inte Lena uppmuntrat oss. Utan dem skulle jag inte ha kunnat få uppleva två oförglömliga år i mellanstadiet, och utvecklas till den jag är nu.
Tack för att ni tog hand om oss, Lena och Andreas!

Johan & Jenny
Johan och Jenny var mina klassföreståndare under de tre åren vi gick på högstadiet, eller snarare två med tanke på att Johan började undervisa  oss då vi började åttan. Johan och Jenny finns alltid där för oss, oavsett vilket bekymmer, oavsett vilket sammanhang och tack vare dem har jag kunnat få utvecklas ännu mer, och ännu djupare under dessa tre år. När Johan påbörjade sin undervisning på Carlshöjd var han  ganska blyg och osäker, och naturligtvis bidrog detta till att många helt enkelt hade en felaktig uppfattning om honom. Men till min stora häpnad började han så småningom öppna upp sig och numera kan jag inget annat än att tycka bra om honom. Johan är en mycket hjälpsam person och det som jag mest uppskattar hos honom är att han både tar hänsyn till starka och svaga elever, samt försöker utforma undervisningen på ett sätt som alla kan ta del av, och jag är mycket tacksam över att både ha träffat honom och Jenny...

Till sist skulle jag bara vilja önska alla er lärare och klasskamrater en god lycka inom framtiden. Det finns så mycket som vi kan åstadkomma, men vad det än blir i slutänden: Se till att så ni mår bra och är glada över den livsbana ni har valt!

*Detta är ett tal som jag kommer att hålla på skolavslutningen

Litteraturresa: Nittonhundraåttiofyra

I Storebror ser dig!
Den 4 april 1984
Källa
Detta var inte alls London, tänkte jag för mig själv. Hade det alltid funnits dessa långa perspektiv av förfallna 1800-talshus med väggarna stöttade av timmerstockar, fönstren täckta av papperskivor och taken av korrugerad plåt, och med de där trasiga trädgårdsmurarna lutande åt alla håll? Och de bombade tomterna där kalkdam virvlade sig i luften, eller fackelrosorna som frodades bland tegelstenshögarna. Vart jag ens gick glodde det där läskiga jätteansiktet mot mig, det var en sådan bild som gav en rysningar.

STOREBROR SER DIG! lydde affischtexten.

Det var en kolorerad affisch, mer än en meter högt och alldeles för stort för inomhusskyltning.
Vem var den där Storebror, tänkte jag. Någon tyrannisk diktatur som Hitler och Stalin, eller bara någon metafor som de statliga myndigheterna använde för att indoktrinera propaganda och fruktan på sina invånare. Hur kunde den magiska kiosken ens ha tagit mig hit? Till kommunism, stalinism och tortyr, och befann jag mig verkligen i ett sovjetockuperat London? Trots allt verkade ingen hammare eller någon skära synas inom räckhåll. Något stod inte riktigt rätt till...

Jag såg ut genom fönstret, och trots att det var stängt fick jag en förnimmelse av kyla. Vindstötarna virvlade ihop små spiraler av damm och papperslappar nere på gatan; Visserligen verkade det som om solen sken och himlen var skarpt blå, men allt var bara så färglöst förutom de där propagandaaffischerna som var uppklistrade överallt.

Ansiktet med den svarta mustaschen och det hemska leendet, som påminde mig så mycket om Jokern från Batmanfilmerna blickade ner från varje framträdande plats, samtidigt som någon kraftig röst rabblade ett par siffror som hade något samband med stålproduktionen inom en femårsperiod. Det lät som någon sovjetisk femårsplan, fast på engelska? Märkligt, jag som alltid hade för mig att britterna tog ett starkt motstånd till kommunismen... och nu verkade det som om de hade blivit övertagna av den röda fienden. 
Rösten kom från en avlång metallplatta, som var infälld i väggen till höger. En medelålders man med kort blont hår och runda glasögon vred på en slags ratt så att rösten blev lite svagare, men kunde inte avstängas helt. Det påminde mig om en sådan propagandahögtalare som man hade i Nordkorea.
- Pratar du engelska? frågade jag mannen
- Nyspråk.
- Va?
Mannen såg förvånad ut och skrev någonting på en lapp
Nyspråk: Ett språk som har utvecklats med syfte att begränsa individens tankeutrymme och därigenom förhindra kritik mot partiet. Baseras på engelska men du kan lätt höra vissa skillnader. Officiellt språk i Oceanien
"Oceanien?" Det där namnet kände jag igen, på något sätt.

- Okej, men vad är den där propagandateven då? frågade jag honom.
- Telescreen, svarade han uttryckslöst. Vad hade hänt honom tänkte jag? Kanske han hade blivit hjärntvättad eller… vem vet?
I nästa ögonblick presenterade mannen sig för mig och skakade min hand
- Winston Smith, Sanningsministeriet. Trevligt att träffa dig.
Källa
Under de kommande sextio minuterna höll vi en intressant konversation med varandra. Winston berättade bland annat för mig hur restriktivt han levde och det verkade i alla fall som om denna tillvaro desillusionerade honom till att göra uppror mot Storebror, den älskade och hatade diktatorn av Oceanien. I samma veva berättade jag för honom om hur jag tog mig hit och lite om mig själv, och faktiskt så häpnade Winston över hur jag skildrade min livssituation.

- Ett land där man kan välja sina ledare och garanterar yttrandefrihet och andra mänskliga rättigheter, det har jag aldrig hört talats om. Hos oss hotas vår personliga identitet och som liten uppfostras vi att dedicera oss till det allenarådande partiet. Våra makthavare framstår som gudomliga men egentligen är de korrupta och missbrukar medborgare till att tillfredsställa sina egna behov.
Det var naturligtvis omöjligt att veta om man iakttogs i ett visst ögonblick. Man fick bara gissa sig till hur ofta och enligt vilken princip tankepolisen hela tiden. I varje fall kunde den koppla in när den ville. Varje ljud blev avlyssnat, varje rörelse, förutom i mörkret blev iakttaget.
- Kan du berätta lite mer om Nyspråk, frågade jag Winston.
- Jag ville veta några ord ni vanligtvis använder.
- Jag kan göra det, men först måste jag bara veta vars du verkligen kommer ifrån. Det finns inget demokratiskt land i världen, då systemet hade utrotats under Andra världskriget.
- Jag kommer från framtiden, muttrade jag.
- Men inte från vilken framtid som helst. Utan ett parallellt, ett parallellt universum, där demokratin än lever kvar. Jag önskar bara att du kunde uppleva världen jag lever i, sa jag och gav honom ett leende.
- När jag var liten, en tår rann ur Winstons ögon.
- Då partiet inte existerade. Vem skulle tro att jag nu arbetar på Sanningsministeriet, som hjärntvättar medborgarna med lögner. Då skulle inte vi befinna oss i ständiga krig samtidigt som folket lider av svår fattigdom? Minilek skulle inte ta hand om ordning och reda genom tortyr? Miniflöd skulle inte heller ha hand om ekonomin, eller rättare sagt fattigdomen som råder i Oceanien. Då var jag fri och lycklig… som du.
- Vad besvärar dig, frågade jag honom.
- Jag försöker ta motstånd till det allenarådande partiet och engagerar mig även i en kärleksaffär. Dock tillåts detta inte detta av mina arbetsgivare och tankepolisen, varför jag ständigt måste undgå att bli avslöjad. 
- Vad händer om de får reda på att jag är en förrädare?

Källa
I nästan en halvtimme rådde det en ödslig tystnad. Det var så tyst så att man kunde höra en nål falla på golvet. Jag ville verkligen hjälpa Winston och befria honom ur detta fängelse, men det var inte möjligt. Vad hade orsakat upprättandet av denna världsdiktatur och hur kunde det ens vara möjligt? Hur kunde han... att leva i en totalitär diktatur, det var mycket värre än jag trodde. Det var helt obegripligt!
- Sanningsministeriet som jag tjänstgör vid, kallas för Minisann på nyspråk, sa Winston och pekade på en jättelik pyramidformad byggnad av vit betong, som med terass på terass tornade upp sig några hundra meter i höjd.  Det var anmärkningsvärt olikt annat inom synhåll.
- Minisann påstås inneha mer än tretusen rum över jordytan och motsvarande antal lokaler under, fortsatte han.
Från platsen vi stod kunde man nätt och jämt urskilja Partiets slagord, som var formade i eleganta bokstäver på dess yta. I horisonten stod Tower Bridge, Big Ben och The House of Parliament vid Themsenflodens två sidor. Det påminde invånarna om de gamla goda tiderna, vad som kvarstod av det forna brittiska konungariket...
KRIG ÄR FRED
FRIHET ÄR SLAVERI
OKUNNIGHET ÄR STYRKA
II Författarporträtt
Källa
Eric Arthur Blair (25 juni 1903 - 21 januari 1950),  mer känd under pseudonymen George Orwell var en brittisk författare och journalist som kännetecknas av sin intelligens, kvickhet och ett starkt motstånd till dåtidens totalitära samhällen och social orättvisa. Genom en bred litterär verksamhet som romanförfattare, litteraturkritiker samt politisk och kulturell kommentator blev Orwell en av de mest beundrade engelskspråkiga författare under 1900-talet, och hans inflytande på populärkulturen syns än idag.
George Orwell föddes i Brittiska Indien, där hans far arbetade inom en myndighet som övervakade opiumframställning. Vid ett års ålder flyttade han och modern till Storbritannien där de bosatte sig i en liten by i närheten till London, men fick inte träffa sin far förrän 1907.
Redan som liten intresserad Orwell sig för litteratur, särskilt science fiction, spökhistorier och verk av författare såsom Edgar Allen Poe och William Shakespeare, vilket senare skulle influera hans författarskap
Den unge Orwell framstod som en förhållandevis duktig elev då han bland annat mottog stipendier till några av de mest framstående privatskolorna i Storbritannien, St Cyprian school och Eton College. Efter en avslutad skolgång vid Eton tog Orwell en tjänst som kolonialpolis i Burma, där han framförallt blev förskräckt av de det brittiska makthavarnas förtryck över den inhemska befolkningen och svor att ägna resten av sitt liv åt att bekämpa imperialism och totalitarism. Efter att ha återvänt till Storbritannien använde sig utav sina upplevelser i Burma för att författa sin första roman Dagar i Burma.
Förutom imperialismens hemska ansikte influerades Orwell av många samhälleliga händelser och var politisk engagerad. Frihet, jämlikhet och solidaritet var författarens slagord, och han även ett stort motstånd till Francesco Francos fascistiska regim (vilket han bekämpade under det Spanska inbördeskriget), Nazityskland och Sovjetunionen. Företeelser som Hitlerjugend, personkult, Stalins deporteringar och politisk indoktrinering kan lätt kännas igen från Orwells verk. Då författaren  under många tillfällen hade upplevt fattigdom, såsom i Burma och Paris hyste han även sympati för förföljda och fattiga, och tog i viss mån ett motstånd kapitalismen som hade skapat så många klyftor mellan samhällsklasserna.
Orwell kritik till Sovjetunionen och totalitarism syns tydligast i hans mest berömda romaner Djurfarmen (1946) och 1984 (1949).
Djurfarmen är en fabel/satirisk allegori över det auktoritära sovjetiska samhället och den ryska revolutionen, i likhet med Jonathan Swifts roman Gullivers resor och utspelar sig i en liten bondgård där djuren nu har gjort revolution till sina mänskliga herrar. Så småningom tar grisarna makten och sakta men säkert förvandlas gården till en tyrannisk diktatur där orättvisorna som hade funnits under bondens regim kommer tillbaka.
Källa
Orwells försämrade hälsa förmörkade hans humör och resulterade både till depression och nedstämdhet. Detta, samt motståndet för totalitarism inspirerade författaren till att skriva 1984, ett av hans mest hyllade och kontroversiella verk. Romanen utgavs 1949 och är en dystopisk skildring av livet i en oligarkisk diktatur, Oceanien vilket styrs av ett parti som går under namnet det allenarådande Partiet. Här borta lär det inte finnas någon yttrandefrihet eller mänskliga rättigheter som vi är vana vid, utan alla individer är underordnade staten, hjärntvättade och befinner sig i konstant övervakning av en cynisk Storebror, som kanske inte ens existerar som individ. Till skillnad från Djurfarmen finns inget att skratta åt här borta, utan romanen varnar allmänheten inför en eventuell värld som behärskas av konkurrerande totalitära stater. Vad som egentligen kan åstadkommas av personkult, tortyr, propaganda och indoktrinering
Karaktäristiskt med Orwells verk är att de förmedlar ett budskap, och på något sätt återspeglar någon tidsperiod eller särskilda upplevelser under sitt liv. Författaren ville skapa känslor, uppröra och skaka liv i folket och sin samtid, ett typiskt drag för postmodernismen, vilket uppstod under efterkrigstiden som en mottrend till modernismen.
Modernismens tankegångar är optimistiska och vilar sig främst på människans förmåga att förbättra sin omgivning genom vetenskap och teknologi, och dess litteratur grundar sig mest på att författaren ska begripa och skildra det han eller hon själv tror skulle bli tongivande inom framtiden.
Detta stämmer ganska bra på Orwell och i synnerhet romanen 1984 då han i viss mån förutser en eventuell framtid, men vad som skiljer honom med modernistiska författare är att han var både pessimistisk och hade en mycket skeptisk världsbild.

I samband med mänsklighetens modernisering under 1900-talet uppstod det två förödande världskrig samt ett ideologiskt kallt krig, och istället för att tänka långsiktigt ifrågasatte postmodernistiska författare allt detta. Att samhället hade globaliserats och utvecklats både ekonomiskt och socialt, det var ju inget dåligt med det, men vad har har denna utveckling ställt till med? En accelererad global uppvärmning, ökande klyftor mellan samhällsklasser, ideologiska motsättningar och en farofylld värld där militära vapen än vållar allvarliga problem.
III Intervju med George Orwell
Med hjälp av den magiska kiosken kunde jag på ett märkvärdigt sätt resa från det totalitära “Storebrorssamhället” till 1940-talets England, träffa en makaber George Orwell och sedan återvända till nutiden. Nedanför har jag antecknat min konversation med författaren.
Den 28 december 1949
En igenkännbar gestalt låg insjuknad på sängen. Han såg mager och svag ut, hade blåa ögon, lockigt brunt hår och en karaktäristisk tandborstmustasch. Bredvid honom låg en liten namnskylt där det med eleganta bokstäver stod: 
Mr. Eric Arthur Blair
I nästa stund riktade jag blicken åt mannen och inspekterade hans ansikte. Detta var inte vem som helst utan ingen mindre än den store George Orwell, han som författade Djurfarmen och Nittonhundraåttiofyra.
- Jag tror jag vet vem du är, muttrade jag.
- Vem tror du att jag är? Mannen hade en förvånansvärd energisk röst, trots det kroppsliga tillståndet. 
- Något märkligt är på gång, sa jag.
Orwell suckade
- Vad?
- Jag har läst Nittonhundraåttiofyra, och det var ett helt enastående verk. Vad drev dig till att skriva denna dystopiska berättelse? Vad har du för tankar angående bokens karaktärer och dagens samhälle?
- På sistone sker det hemska företeelser, och dessa bör inte upprepas.
Orwell gav en misstänksam blick. 
- Vad menar du, frågade jag honom.
- Jag blir bara less på hur optimistiska folk är. Under mina fyrtiosex levnadsår har mänskligheten uppnått många bedrifter, både teknologiska, ekonomiska, sociala och kulturella. Under mindre än ett halvt sekel har jag upplevt allt mer globaliserad och moderniserad värld, och denna rörelse har i stort sätt influerat dagens litteratur arkitektur och konst. Dagens författare skriver nästan bara om sin framtidstro och hur bra vi kommer ha det. Givetvis har jag inget emot det men…
Källa
Jag befann mig vid ett rum i Orwells hus i centrala London, endast någon dryg månad innan han avled. Utseendemässigt såg rummet nästintill identisk den magiska kiosken som hade tagit mig till Oceanien. Väggarna var heltäckta av bokhyllor från golv till tak. Jag tog en bok från hyllan och blåste bort dammet, men det fanns inget damm.
Boken var Gullivers resor, av Jonathan Swift.

- Innan vi blir så optimistiska måste många besvärligheter lösas. Jag skrev 1984 för att varna folk, att varna om vad som kan ske med totalitära regimer som Sovjetunionen eller Nazityskland, och nu är det så att denna berättelse inte bara riktar kritik åt dessa nationer utan även Storbritanniens förfärliga imperialism och förmögna byråkrater. Med 1984 ville jag skildra livsförhållandena för de förtryckta, de som både saknar politiska och mänskliga rättigheter och låta folket uppleva den verkliga världen. Vi människor är idealistiska men även korrupta och egocentriska, och det är detta som förstör oss.

Orwell suckade. 
Med tanke till hans kritik åt samhället finner jag stora likheter mellan honom och Jonathan Swift som jag träffade tidigare, men vad som skiljdes åt dem var att Orwell inte hyste någon framtidstro åt mänskligheten utan utgick alla sina betänkanden ifrån samtiden. Swift äcklades av mänskligheten men försökte i alla fall göra någonting åt det. Orwell däremot verkade inte hysa något hopp inför oss, utan satte bara där och kritiserade allting han stötte på. Men, med tanke till att författaren var svårt sjukt under tiden 1984 skrevs var det väl inte så förvånansvärt att romanen blev så dyster i slutänden och att han betedde sig såsom han gjorde.

- Huvudpersonen Winston Smiths utveckling i berättelsen kan man väl se som kopplad till mig själv. I likhet med mig kämpar han mot förtrycket (det allenarådande partiet) medan jag strider mot totalitarismen, stalinismen och fascismen. Winston har även ingen framtidstro och lever i fruktan för ledningen av det samhälle som han hatar, men har inte hört något annat sätt att leva, och till sist strävar både jag Winston efter sanning, frihet och ett samhälle som respekterar mänskliga rättigheter.  Vid skrivandet av 1984, inspirerades jag av de tillfällen jag hade upplevt förtryck och totalitarism.
Genast ställde jag en fråga till honom
- När och vars har du upplevt detta? Alltså förtrycket?
-I mina unga dagar i det koloniala Burma. Jag blev förfärad över att ha sett hur de brittiska makthavarna behandla den inhemska befolkningen, och man kan faktiskt påstå att detta sparkade igång min författarkarriär. Dessutom råder det en ideologisk konflikt mellan kapitalismen och kommunismen, och du fattar väl hur “fritt” det egentligen är i Sovjetunionen.
Jag frågade även Orwell om vilka tankar angående sitt eftermäle, och han hade väl ganska mycket att säga.
- 1984 skulle nog i viss mån kunna betraktas som ett föremål för magiskt tänkande, då man tror att året 1984 kommer bli en ödesdiger vändpunkt i världshistorien. Trots det baserar inte romanen sig på det kommande 1980-talet, utan titeln uppkom bara när jag vände siffrorna 48 i 1948 - Alltså året jag färdigställde romanen.

Källa
Författaren förmodade sig på att han skulle kunna bidra till ett omfattande kulturellt inflytande, där Nyspråk, krimtänk, dubbeltänk och andra av hans begrepp både influerar det engelska språket och blir vanliga fraser som betecknar auktoritet. Orwell ville även ge den kommande generationen upphov till ett större hat av tyranni samt en större önskan av frihet, och med tanke till att både Djurfarmen och 1984 skildrade totalitarismen på ett så personligt sätt hade han en stark tro på att dessa böcker kunde åstadkomma detta.
Bara om Orwell kunde med sina egna ögon se hur inflytelserika hans romaner verkligen skulle bli och hur de hade inspirerat så många människor i de forna Öststaterna till att störta kommunistregimerna, om han bara avled några år senare...

Tack vare den magiska kiosken hade jag kunnat få uppleva dessa fantastiska resor, och det finns väl inte så mycket mer att tillägga.

IV Referenser 

1. (1974) G. Orwell 1984 Översättning: N. Holmberg. Bonniers boktryckeri

2. (2015, 03, 08) “George Orwell” sv.wikipedia.org  Hämtad 2015, 04, 18 från
3. (2015, 03, 08) “1984” sv.wikipedia.org  Hämtad 2015, 04, 19 från http://sv.wikipedia.org/wiki/1984_(roman)
4. (2011, 05, 17) “Typiska drag inom modernismen” Hämtad 2014, 04, 17 från http://apelsinlovers.blogspot.se/2011/05/typiska-drag-inom-modernismen.htm

Litteraturresa: Från jorden till månen

I I Rymdens kyla
Källa
Inne i projektilen härskade en nästan ostörd ordning. Några föremål hade våldsamt kastats mot taket, men det viktigaste av utrustningen tycktes inte ha tagit någon skada. Då träskivorna hade brutits sönder och vattnet hade trängt ut genom öppningarna på projektilens väggar, låg tre orörliga kroppar på golvskivan. Någon av kropparna började röra på sig. Han sträckte på armarna, lyfte på huvudet och lyckades kravla sig upp på knä. Mannen påminde mig en aning om den franske fotografen Felíx Nadar.

Fransmannen harklade sig ljudligt och sa på bruten engelska:
-Hallå! Michel Ardan är i livet. Hur är det med de andra?
“Michel Ardan”, tänkte jag. Det där namnet kände jag igen, på något sätt. Det lät som en fransk adelsman från någon bok jag hade läst… men jag visste inte vilken.
Ardan gjorde ett försök att resa sig upp men förmådde inte att hålla sig upprätt.
Det kändes som om han var väldigt berusad. Hjärnan tycktes snurra runt, blodet skockade sig i huvudet, och benen ville inte ens bära honom.
-Vars är jag, frågade jag Michel.
- Va fan gör en helvetes jävla ungjävel här borta? Hur kan du ens komma in hit?

-Jag reste med en magisk… Mitt i meningen slog han mig hårt på huvudet så jag nästan svimmade.
-Vad är det för jävla bortförklaring? muttrade han.
-En magisk vad?
-En magisk kiosk, mumlade jag för mig själv.
-Fy tusan! sa han.
-Det verkar som om jag hade druckit ur två flaskor Corton - men utan att känna smaken!
Så masserade fransmannen på tinningen, och ropade:
-Nicholl! Barbicane!
Han väntade oroligt. Inget svar. Inte ens en enda suck, som visade att hans färdkamrater var vid liv.
Han ropade igen. Samma tystnad.
-Jäklar också, muttrade Michel för sig själv och begav sig till sina livlösa färdkamrater.

Källa
Fransmannen tog upp en tändsticka och strök eld på den. Efteråt öppnade han gasbehållaren och tände ett litet ljus.
“Gasen hade i alla fall inte läckt ut ur behållaren”, tänkte jag. Annars skulle det ha känts på lukten, och den galne fransmannen skulle nog inte ostraffat kunna ha tänt en tändsticka i ett rum fyllt med lysgas.

I gaslågans sken såg jag hur de andra två männens orörliga kroppar låg över varandra i groteska ställningar. Det dröjde inte länge förrän Nicholl slog upp ögonen.
-Vem är den där pojken bakom dig? frågade han Michel.
-Bara någon ungjävel som av ingen logisk anledning kunde ta sig hit.
-Kom hit pojke, sa Nicholl och riktade sin blick åt mig.
Med långsamma steg gick jag till Nicholl.
-Kapten Nicholl, sa han och skakade hand med mig.  
-Trevligt att träffas.
-Raymond Wang, svarade jag med hövlighet.
-Vi är på en färd till månen, sa han.
-Jag och Michel är medlemmar hos Kanonklubben. Den där mannen som medvetslöst ligger på golvet, det är Barbicane. Han är Kanonklubbens ordförande och… så rusade Michel fram till Nicholl och smiskade honom hårt på munnen.
-Håll käften idiotjävel! Avslöja inte allt till honom. Tänk om den där lilla snorungen är en spion eller något sådant?!
-Tror du på det eller? Är du seriös?
-Den där pojken ser nog ut att endast vara femton. Han kommer inte alls ställa till problem till oss. Titta på hur han ler, och så gav jag dem ett stort leende.
- Det är väl inte tid för er att ifrågasätta min identitet medan kamrat Barbicane ligger helt medvetslös på golvet, sa jag och riktade min blick åt Michel.

I nästa stund hjälptes vi åt att lyfta upp Barbicane och lägga honom på divanen. Nicholl och Michel blev väldigt oroliga när de såg deras ordförande blöda, men lugnade sig så fort när jag konstaterade att blödningen endast härrörde från en skada i axeln. 
- Han andas, och alltså är han vid liv, sa jag. 
- Ja, mumlade Ardan. 
- Det är inget fel med andningen. Vi fortsätter massera av alla krafter.
Efter ett ögonblick öppnade Barbicane äntligen sina två ögon. Genast satte han sig upp och tryckte på både vännernas händer, utan att Michel och Nicholl ens hade märkt honom. De första orden han yttrade var: 
- Nicholl, är vi på väg?
Nicholl och Michell såg förvånade på varandra. De hade varit så upptagna av att undersöka Barbicanes kroppsliga tillstånd, så att de inte hade ägnat någon tanke åt projektilen. 
- Vi är på väg till månen, sa jag. 
- Termometern visar plus 45 grader. Alltså har temperaturen stigit påfallande mycket. Den starka hettan tränger sig genom projektilens väggar, och orsakas av friktionen mot jordens atmosfär. Efter ett tag, när vi kommer till yttre rymden avtar värmen. Där är det lufttomt och på så sätt finns det inga partiklar som kan distribuera värmen. 
- Imponerande, unge man!
Barbicane applåderade, medan de andra bara stirrade stint på mig, som om jag vore en inkräktare. Hans starka vilja segrade över den kroppsliga svagheten, tänkte jag. 
- Kan du presentera dig för mig? Och hur kom du ens hit? 
- Jag är Raymond Wang, sa jag och riktade min blick åt kanonklubbens ordförande. 
- Femton år, och kom hit tack vare en magisk kiosk. 
- En magisk kiosk? Barbicane lät lite osäker vid det uttalandet. 
- Jag kan förklara för dig senare ers majestät.
- I alla fall är jag Impey Barbicane, Kanonklubbens ordförande. Efter det amerikanska inbördeskrigets slut förblev vi sysslolösa, och på så sätt la jag fram en plan som gick ut på att skicka en projektil till månen. Snart verkade det som om hela världen ville involvera sig i projektet. 
- Ni fick väl hjälp från vetenskapsmän från hela världen? frågade jag honom ivrigt. 
-Ja 
- Vars skjöt ni upp projektilen. 
- Tampa Town Florida. Koordinater: 27 grader nord , 82 grader väst.
Florida, tänkte jag för mig själv. Visst vad det där NASA lokaliserade  Kennedy Space center? Där de sköt upp alla sina farkoster och satelliter.  

II Författarporträtt
Jules Verne
Fotograf av Felíx Nadar
Källa
Jules Verne  (8 februari 1828 - 24 mars 1905) var en framstående fransk författare, mest berömd för sina äventyrsromaner och sitt stora inflytande på den
litterära genren Science fiction. Verne framstår som en av dagens mest omtyckta författare och har bland annat med sina Science- fictionromaner inspirerat många blivande akademiker och vetenskapsmän. Flera av hans framtidsvisioner har långt efter sin död blivit verklighet.

Ovetande om sin sons litterära intresse och begåvning stod Vernes far fast vid att han skulle växa upp och utbilda sig som en jurist, men övergav snart detta och började skriva. När fadern fick reda på att Jules hade avbrutit sina studier slutade han stödja sin son ekonomiskt, och den unge Verne var då tvungen att försörja sig själv. Han tog jobb som en sekreterare i en teater i Paris, men nådde dock ingen framgång. Under början av sin författarkarriär skrev Verne teaterpjäser och han såg mycket upp till den franske författaren Alexandre Dumas äventyrsromaner och Edgar Allan Poe’s mystiska berättelser, vilket så småningom skulle sätta grunden till sin framgång.

Tidens naturvetenskapliga och tekniska intresse inspirerade Verne och redan som liten hade han velat göra olika upptäcksfärder, men kom aldrig iväg på en sådan resa.  För att möjliggöra det omöjliga skrev det som imponerade på honom. Det vill säga exotiska reseskildringar om vetenskapsmän och uppfinare som försökte finna en lösning till universums alla gåtor. I sina verk valde han även att uttrycka sina tankar och åsikter för samhället/vetenskapen och lät sedan karaktärerna uppleva resorna, så de blev mer personliga.  

Karaktäristiskt med Från jorden till månen och andra verk av Verne är att det är väldigt präglat av hans framtidsoptimism. Författaren trodde nämligen på ett naturvetenskapligt  idealsamhälle i framtiden där avancerad teknik och maskiner löste världens alla problem.  Detta ville Verne  sprida med sina böcker, men hur lyckades då han tilltala så många?

Jag tror att Vernes framgång till största delen grundar sig på kombinationen av vetenskaplig fakta och litteratur, och just det där men fakta är mycket intressant för hans förarbeten var rent av ofantliga. Verne tog bland annat hjälp av många framstående vetenskapsmän och matematiker för att skriva dit de rätta siffrorna, och tack vare hans eget vetenskapliga intresse hängde med i utvecklingen kunde han då sätta dit en bra beskrivning på det som inte fanns. Litteratur innebär att Verne inte bara skrev monotona vetenskapliga uppsatser utifrån den fakta han hade utan kunde istället författa fantasifulla äventyrsromaner/fantasier med en fängslande och icke förutsägbar handling. Verne skrev sina romaner på ett sätt som ofta förknippas romantiken, och det syns tydligt att han influerades av dess författare. Romantikens litteratur karaktäriseras nämligen av mystik,  äventyrsresor och fantasifulla skildringar. Jules Verne följde inte strömmen. Istället populariserade han vetenskap och förklarade det på sätt som ingen annan författare under hans tid ens kunde åstadkomma.
Alexandre Dumas d.ä
Källa

Jules Vernes verk bygger mycket på en utopisk framtid där vetenskapens framsteg är fullt utnyttjade (trots att själva miljön och karaktärerna påminner mig mer om ett sent 1800-tal), eller en kombination av realism och futurism. På så sätt brukar han klassas av många som Science fiction-genrens grundare, och detta har vi bevis på med med tanke till Vernes stora  inflytande i både populärkultur och vetenskap, då han skrev om saker och fenomen som inte skulle uppfinnas eller upptäckas förrän en lång tid efter hans död. I Från jorden till månen förutsåg han exempelvis månresorna 100 år innan de gjordes och att USA var det första land som kom iväg till yttre rymden, samt om att månfarkosten (som hade samma fysiska dimensioner som Apollos kommando - och servicemodul) skulle skjutas upp i Florida på grund av dessa närhet till ekvatorn, och exakt så skedde det till. Han gjorde i princip samma undersökningar som NASA om hastigheter och förklarade även ganska tydligt om hur det kändes för rymdfararna när de befann sig i tyngdlöshet.

"Det är ändå ganska exceptionellt att Jules Verne redan under 1800-talet kunde förutspå så många av nudagens teknologiska och vetenskapliga under, och samtidigt sätta grunden till  en genre som än kännetecknar dagens litteratur och populärkultur."

III Intervju med Jules Verne
Med hjälp av den magiska kiosken kunde jag på ett märkvärdigt sätt resa från månprojektilen till 1800-talets Frankrike, träffa Jules Verne och sedan återvända till nutiden. Nedanför har jag antecknat min konversation med författaren.

Där var han,  prydligt klädd, krulligt vitt hår och och ett långt skägg. Vem var den där mannen och hur kunde ens den mystiska magiska kiosken ta mig hit? En kvinna närmade sig honom och de verkade prata… på franska? Kvinnan såg väldigt ivrig ut och skrek någonting som jag förmodade var mannens tilltalsnamn, Monsieur Verne.
Verne? tänkte jag för mig själv. Den där mannen, han var inte vem som helst, utan ingen mindre än den store franske författaren Jules Verne, Science- fictiongenrens främsta föregångare, och en riktig tekniksnille. Med långsamma steg gick jag fram till honom, trots att det kändes så nervöst.
-Bonjour Monsieur Verne, muttrade jag på bruten franska.
-Bonjour, sa han tillbaka.
-Ers majestät, först och främst är jag mycket tacksam till att få möjligheten att träffa er. Om ni inte vet så är jag är här för att ställa er några frågor angående era erfarenheter, åsikter och liknande. Jag hoppas på att alla mina frågeställningar blir besvarade.
Motvilligt verkade författaren acceptera det jag sa och riktade sin blick åt mig. Han stirrade på mig
-Vad vill du fråga mig om, unge man?

-Jag skulle gärna vilja veta om vad ni tankar har för angående er roman Från Jorden till månen. Alltså hur du ser på karaktärerna och själva berättelsen.
- Från Jorden till månen… Jag skrev den 1865 vid trettiosju års ålder, Den efterföljdes av Månen runt vilket utgavs 1870 i Frankrike. Vad som drev mig till att skriva den boken berodde mest på intresset. Sedan jag var en liten gosse har naturvetenskap och äventyrsfärder alltid fascinerat mig, och med mina böcker ville jag främst kombinera litteratur och vetenskap. För allmänheten brukar vetenskap vanligtvis framstå som något icke förståeligt, att det endast är galna vetenskapsmän som begriper någonting av det. Därmed strävade jag motverka detta. Jag ville förmedla vetenskapen med berättelser, litterärt. Så att läsarna kan relatera sig till karaktärerna, samt att kunna inspirera framtida intellekter.
Jag befann mig vid ett bibliotek i  Amiens år 1900,  fem år innan Verne avled.  Utseendemässigt var rummet nästintill identisk med den magiska kiosken som hade tagit mig till Barbicanes projektil. Väggarna var heltäckta av bokhyllor från golv till tak. Jag tog en bok från hyllan och blåste bort dammet, men det fanns inget damm.
Boken var Alexandre Dumas roman, Greven av Monte Cristo.

Jag befann mig vid ett bibliotek i  Amiens år 1900. Fem år innan Verne avled.  Utseendemässigt var rummet nästintill identisk med den magiska kistan som hade tagit mig till Barbicanes projektil. Väggarna var heltäckta av bokhyllor, från golv till tak. Jag tog en bok från hyllan och blåste bort dammet, men det fanns inget damm.
Boken var Alexandre Dumas roman Greven av Monte Cristo.

-Jag tog mycket inspiration ifrån Alexandre Dumas. Bland annat av sina enastående äventyrsromaner som Greven av Monte Cristo och De tre musketörerna. Monsieur Dumas skrev sina berättelser på ett sätt som fängslade in läsaren i själva handlingen. Han hade dramatik, fantasi och allt som man kunde förvänta sig av en fantastisk författare! 
Källa
Verne satt sig ner på en stol och harklade.

-  Mina äldre verk har också inspirerat mig till att skriva Från Jorden till månen. Om du inte visste så arbetade jag faktiskt på en teater i Paris där jag ägnade mycket tid till att författa teaterpjäser och libretton, och utvecklade min äventyrsbaserade stil.

I Från jorden till månen finns det tre huvudpersoner, och enligt författaren berodde på att han ville att mina läsare skulle kunna relatera sig till flera olika sorters personer. Ordförande Barbicane är exempelvis en mycket lärd vetenskapsman. Han är väluppfostrad och tillbakadragen medan den franske äventyraren Michel mer framstår som en våghalsig och frimodig. Nicholl skulle man nog kunna placera däremellan.
Verne ansåg även att berättelsen blir underhållande med karaktärer som personlighetsmässigt kontrasterade varandra. Handlingen blir inte heller lika förutsägbar än om man enbart fokuserar på en person, och enligt författaren var det just detta som fångade intresset hos läsarna.

Efter ett ögonblick av tystnad lämnade jag boken på hyllan och fortsatte konversationen med författaren.

-Vad har ni för tankar angående ert eftermäle? På vilket kommer era verk påverka framtiden?
-Bra fråga, unge man, muttrade han och klappade på mitt huvud.
-Mina verk är ganska speciella, och jag säger inte detta för att ge en komplimang till mig själv. De kombinerar vetenskap med litteratur, samt en åtanke till framtidens teknologi och vetenskap, och jag tror definitivt att fler författare kommer följa denna “trend”. Naturvetenskapliga äventyrsberättelser skulle jag väl kalla dem.
- Själva vetenskapen och matematiken i mina verk är dock inte riktigt korrekta, men jag skulle gärna vilja om någon utvecklade dem, så att vi någon gång kan fara till månen eller sända ut farkoster till yttre rymden. Kanske inspektera Saturnus spektakulära ringar eller vad som gömmer sig bakom Venus atmosfär. Vem vet vad framtiden giver oss?

Jag log. Bara om Jules Verne kunde uppleva våra teknologiska under med sina egna ögon skulle det inte bara nöja honom utan även mig själv.
-Något fascinerande med era böcker är att många av era framtidsvisioner faktiskt förverkligades, sa jag.
-Mänsklighetens första bemannade månfärd genomfördes år 1969 av den framtida amerikanska rymdorganisationen, och jag är mycket förvånad över dess likhet med hur du skildrade i Från jorden till månen. Dessa tre astronauter landade vid Mare Tranquilliatis. Projektilen hette Columbia och avfyrades från Florida. Själva resan varade i sex dygn och…

I samma ögonblick började allting snurra. Först sakta men sedan allt snabbare. Trots att jag försökte resa mig upp verkade det omöjligt att röra mig. Det svartnade till för ögonen. När jag vaknade fick jag syn på några igenkännliga gestalter.
Mina kompisar? De skrek och ropade, som Michel när han stod där och iakttog Nicholls och Barbicanes livlösa kroppar, med fasa. Framför mig stod min svenskalärare vid katedern och höll en genomgång, samtidigt som åtskilliga blickar riktades åt mig.
"Den magiska kiosken hade äntligen tagit mig hem..."

IV Referenser

1. (2003) J. Verne Från jorden till månen. Översättning: J. Gunnarson. Rabén & Sjögren 
2. (2015, 03, 25) “Jules Verne” sv.wikipedia.org Hämtad 2015, 03, 28 från http://sv.wikipedia.org/wiki/Jules_Verne 
3. (2015, 03, 10) “From the earth to the moon” en.wikipedia.org  Hämtad 2015, 03, 28 från http://en.wikipedia.org/wiki/From_the_Earth_to_the_Moon  
4. (2008, 02, 15)Jules Verne – Misslyckad jurist men författare och sjöfarare” www.dast.nu Hämtad 2015, 03, 30 från http://www.dast.nu/artikel/jules-verne-misslyckad-jurist-men-forfattare-och-sjofarare