Novell - När kommer du tillbaka

Hur har du det i himlen min käre syster? Kanske du är på den balen, tar en massa selfies och dricker tills du blir full? Kanske du fortfarande är överlycklig över av att ha sett Justin Bieber  på Friends Arena förra året? Kanske du får ett vredesutbrott över att det där linnet som inte fanns på HM? Kanske du till och med sitter där och iakttar när jag leker med lillebror?

Det hoppas jag i alla fall på.

Sedan jag förlorade dig har allt förändrats för mig, allting.

Varje dag frågar jag mamma: “Vart är min syster?” men för varje dag som går blir det allt besvärligare att svara. “Hon kommer inte hem gubben, hon är i himlen nu.”

Det känns orättvist att du blev vald till att lida av det här. Att inte kunna uppnå dina ambitioner och lämna världen bara ett par år innan lillebror kom in i den. Det känns orättvist att han endast fick komma ihåg att du fanns men inte hur du var.  Tänk om det vore tvärtom, att det var jag som inte kunde minnas?  Det gör ont, bara tanken på  dig river upp det lilla hålet i mitt hjärta som jag lyckats lappa ihop. när jag tänker på dig sväller tusentals frågor upp i mitt huvud men vissa av dem kommer aldrig att besvaras. Din förlust är som ett sår som aldrig kommer att läka.

Om du inte vet så  på nyheterna.

Två fjortonåringar spårlöst försvunna,  Död tonårstjej, funnen i en soptunna vid den gamla uppfostringsanstalten… Fjortonårig tjej mördad.

Varje dag läste jag, artikel efter  artikel, reportage efter  reportage och tänkte på hur du hade det därborta, ensam och rädd. Från början trodde jag faktiskt att du kunde komma tillbaka till oss, som din kompis och kunna leva ett vanligt liv med familjen. Men det där hoppet försvann. Jag visste helt enkelt inte att den där dagen, då du hade ett fältarbete på den gamla uppfostringsanstalten, kunde sluta på det här viset.

Fastän du är borta kan jag fortfarande inte tro att du inte finns bredvid mig när jag öppnar ögonen. Jag kan fortfarande höra din röst ropa på mig från köket och vinden och jag svarar på dina ord som om du verkligen fanns. Mitt hjärta brister och allt som jag har behållit och skyddat rinner nu ut på den livlösa marken. Ett liv utan dig är outhärdligt för mig. Allting gör ont. Solen är alldeles för ljus och natten är alldeles för dyster men vad kan jag göra åt det?

Idag, ett helt år efter den där tragiska händelsen såg jag honom på rättegången. Han som tog dig ifrån oss. En svart jacka, slitna jeans och några hängslen hade han på sig. Ung var han också, endast tjugotre år gammal.

Han satt där med ögonen i  marken när åklagaren lästa upp åtalspunkterna.

Vållande till annans död, mordförsök, bruk av narkotika, hot med vapen…

Man kunde tydligt se hur tårarna rann ur de där oskyldiga ögonen men ändå kunde han inte se det han hade förstört, hur han hade förstört våra liv. Hans kompisar satt bredvid. En av dem kom fram till mig efteråt. Han var ljushårig och hade ett hål på ena knät. Om jag bara hade vetat...skulle jag aldrig  släppt iväg honom.Jag ville skrika på honom, “Varför tillät du det då? Varför lät du honom göra det där? Men jag kunde inte, jag ville inte.

Din kompis var också på rättegången, som ett vittne. Han var en klok kille som svarade på alla frågor som åklagaren ställde och vågade stå upp för sig själv och konfrontera sanningen. Kanske han ångradeatt han inte  lyckades rädda dig men ändå var jag stolt över  honom. Din kompis berättade om de där händelserna, vid uppfostringsanstalten och även om mannens identitet. Vi fick veta att den där mannen inte bara tog livet ifrån dig utan även hotade  din kompis och en massa andra. Han var väldigt nära att få  lida av samma öde som dig.

Jag är hemskt tacksam till din kompis. tack vare honom kunde vi med egna ögon nu se vad för resultat dessa handlingar slutligen ledde till, både för oss och för den där mannen. För mig var det en helt obeskrivlig känsla som aldrig kommer att falla bort ur minnet.

Rättegången var ohyggligt lång och tråkig. Efter en hel timme började det äntligen nå sitt slut och jag hade nästan somnat på sittplatsen. När åklagaren frågade mannen om vad som drev honom till att begå alla dessa brott kom detta ur hans mun; 

- Alla raser är inte lika värda och de som är underordnade ska utrotas. Han grät, men nu visste jag att dessa tårar var onda. Han hade inte alls erkänt sina brott som jag trodde, utan erkände att han inte längre kunde begå dem.

Jag var helt tom på känslor. Jag kunde inte tro på att det verkligen fanns någon som var så ondskefull. Jag kunde inte tro att jag bara såg honom, mittemot din kompis med försvarsadvokaten och åklagaren på respektive sida. Det kändes bara inte sant. Jag tvivlade på att  han verkligen förtjänade det där livstidsstraffet som domaren hade dömt honom. Varför skulle han leva men inte min syster? 
- Förtjänade han ens ett liv?

Jag vill hata, den där mannen som ryckte bort ditt liv, men jag kan inte. Jag vill skrika, men

rösten försvann med dig. Jag har slut på ord, för de har tagits ifrån mig. Jag gråter inombords men utsidan visar ingenting.

Min själ känns för stor, för att du lämnade mig med ett tomrum som jag inte kunde fylla. Som ett skynke sveper jag mig i den, men ändå blir det bara mer och mer plats för mig. Egentligen skulle vi, jag mamma, pappa och du tå där och se på när han gick i skolan med sin nya ryggsäck. Vi skulle få se på hur han växte upp, slutade grundskolan, hjälpa honom välja gymnasium, ta studenten, få ett jobb och bli kallade morbror eller moster. Vi skulle kunna växa upp och tillbringa ett helt liv tillsammans med resten av familjen, men nu har allting förändrats.

När dagarna blir ljusare och varmare blir de bara mörkare och kallare för mig.

Ibland kan det bli så mörkt att jag bara vill lägga mig ner och följa dig in i döden. Men jag vet att du alltid finns, inom mig, inom mamma, inom lillebror, inom pappa. Om du är här, om jag kan se dig med mina egna ögon mår jag lite bättre, och kan känna värmen från solen. Kan le åt våra minnen, kan le åt ett lyckligt liv.
- När kommer du tillbaka?