Är det acceptabelt med feminima män?

Vi känner alltid igen detta, vart vi ens befinner oss. Kvinnan är den där lite mer emotionella och omtänksamma som ska stå vid spisen och laga mat medan mannen tjänar familjens uppehälle. Vid äktenskap är det kvinnan som frågar chans och männen som friar. Tänk om det var tvärtom, skulle vi inte  leva normala liv om man inte ”följer denna ideal”?

Källa

 Vårt nutida samhälle är visserligen uppbyggt på ett specifikt sätt som grundar sig på stereotyper, normer och ideal. Redan som liten blir man uppfostrad att tänka eller bete sig på sättet som enbart samhället accepterar och även om det land vi bor på, Sverige är ett av världens mest demokratiska så kan vi inte riktigt göra vår röst hörd trots den ”frihet” vår konstitution garanterar.

Gossarna får som små relatera sig i blått medan töserna får nöja sig med rosa. Då kvinnornas rättigheter och dominans ständigt har ökat under de senaste årtiondena och den traditionella ”kärnfamiljen” snarare upplöses börjar det bli acceptabelt för det feminina rosa könet att ådra sig några drag från den blå, mer maskulina sektions men, då vi männen redan har fler förmåner än kvinnorna, varför kan vi inte ta på oss kjolar eller klänningar? Varför har vi en roll att begränsa sig i vår manlighet samtidigt som tjejerna blir mindre feminina?

Fysiskt sett är vi naturligtvis födda som något av de två könen men psykiskt sett kan det vara annorlunda. Jag är en kille och tänker som sagt som en kille ”ska” men det finns ändå en gnutta feminitet i mig och vice versa. För inte ens den mest maskulina mannen kan uppnå alla kriterier för att klassificeras som sitt "sociala kön” och då samhället insisterar om jämlikhet och broderskap mellan könen, varför är det då så otäckt med lite mer feminina män?  Man kan ju inte alltid dölja sin riktiga personlighet, den man innerst inne är familjär vid...

Slutligen kan jag då säga att ideal, normer och en restriktiv kontroll på individer kommer aldrig att fullborda en harmoni i ett samhälle långsiktigt utan vi måste bara acceptera att det är frihet, till en viss grad som faktiskt kommer att gynna oss i den långa änden.