Den trappre pojken som bringade fred

För länge sedan i ett ställe långt långt borta fanns det ett kungarike som hette Demakien där den här fantastiska berättelsen kommer att äga rum. Vissa säger att den här är en myt, andra en sägen, Vem vet? Vi återvänder till själva sagan.

Demakien var ett rike med många skyhöga berg, helt otroliga dalgångar, och oerhört vackra ängar. Alla öarna och skärgårdarna bidrog samtidigt till att man bara smälte efter en liten skymt av dem. På sått sätt så trodde man såklart att folket var mycket envisa, lata och dessutom stenrika och det var faktiskt helt sant. I Det här riket behövdes det inget arbete, inte för att invånarna var mycket rika utan även att de kunde få vadsomhelst närsomhelst. All välfärd i landet berodde bara på en speciell bok med olika formler som den vise gamla trollkarlen hade någonstans i sitt hemliga hus.

Den besynnerliga men ändå värdefulla boken med en betydenhet större än den finaste diamant som man någonsin kunde föreställa och den ståtliga kungaborgen ledde också till att Demakien och dess grannland Drejacien alltid hade krigats så att de blev ärkefiender. Därför lovade kungarna av att den person som kunde bringa fred skulle få frihetsmedaljen av drejaciens konung och dessutom kunna erhålla det ena eller det andra landet och gifta sig med de blivande vackra prinsessorna.

 Det var en solig dag i en liten demakisk by vid havet, den stora floden rann med sina mjuka forsanden till det gigantiska havet vid horisonten tillsammans med alla berg och skärgårdar i närheten gjorde vyn ännu vackrare. Vilodagen hade börjat och Valeri och Valeria, två syskon åt mycket förmögna bönder skulle gå hem efter skolan.

Mitt framför deras ögon stod det ett stort hus av diamant med guld-och platinadörrar. Även om deras familj var så förmögen hade Valeri aldrig upplevt något som det där märkliga huset.

– Jag skulle vilja gå in dit men om du är med mig så blir vi säkrare. Det verkar vara lite läskigt, sa Valeria

– Jag vill inte gå dit, tänk om något oväntat händer? Vad kommer att hända när det blir mörkt? sa Valeri.

Mitt framför Valeri låg det en nyckel gjord av det finaste rubin, smaragd och safir som fanns i riket.  Valeria tog ett stadigt grepp på nyckeln och vred den på låset som var gjord av emerald.

Korridoren var mycket dunkel och det ända som lyste var alla ädelstenarnas glans, vid slutet av den  syntes det en gammal man med en uråldrig hatt. Han hade krulligt vitt hår, ett ganska långt skägg och var mycket kort. Trollkarlens bruna mantel och svarta kläderna kunde skilja honom ut från mängden.

 – Barn, kom hit kom hit! Jag vill berätta någonting för er! Jag är inte farlig! sa han.

Trollkarlen tända en sprakande eld med vackra röda och gula lågorna som bara sken och lyste medan värmen spreds genom hela rummet. Trollkarlen öppnade dörren och lät barnen gå in i huset. Han presenterade säg och genast frågade flickan vid det var för bok på det silvriga bordet bredvid trollkarlen

– Det är en speciell bok med olika formler som bidrar till att ni får allt ni önskar er med bara några ord. Efter att jag har sagt dem förs det ut ett osynligt sken som lägger sig över hela riket. Skenet är faktiskt också en ande som lyssnar på allt ni säger och på så sätt lägger den det du önskar på framför er.

 Något knak hördes, dörren började bli mycket ostadig, handtaget vreds och ett obehagligt ljud spreds genom rummet.

Valeri kunde känna att hjärtat bara pumpade snabbare och snabbare under sin lilla kropp. Till och med det glänsande korta håret började darra mer och mer.

-Knak, brak, pang donk!

 En klok och snabbtänkt tonåring syntes, han var mycket kraftigt bygg och stor. De röda och svarta kläderna gav honom ett ännu kraftigare utseende. På sin hand bar pojken ett svärd med skaft av guld och egg av silver. Han hette Loke och var en pojke från grannlandet Drejacien och det ändå han ville göra var att få tag på boken och göra sitt land rikt och välmående.

 Trollkarlen frågade vem han var.

Loke sa sitt namn och efter att tag började flickan undra vad han gjorde här vid huset.

– Vi hörde lite knak och brak, vad det du? sa pojken.

Loke sa ja.

Trollkarlen la en besynnerlig bok på hyllan mittemot Loke som sedan frågade vad boken var för något.

– Det är bara några vanliga berättelser som jag oftast brukar läsa, sa han.

Trollkarlen sa inte sanningen, Loke visste att det den där boken han letade efter. Han kunde veta det genom att titta på trollkarlens ansiktsuttryck.

Loke började prata.

– Hur länge kan jag stanna här? Jag är verkligen vilse och skulle gärna behöva er hjälp.

Pojken sa att Loke kunde stanna tills nästa morgon.

– Jag skulle också vilja fråga er något, vad heter ni?

Pojken var Valeri, flickan hette Valeria och trollkarlen sa sitt namn samtidigt som en väldigt god lukt spred sig genom hela rummet, han hörde trollkarlen mumla på ett konstigt och ovanligt språk, efter att tag ett syntes ett sken och man kunde se en mycket delikat måltid. Loke hade aldrig sett något så majestätiskt i alla sina 15 långa år, han nästan svimmade av att få en liten syn på det. Tänk att äta sådana måltider varje dag, vilket fantastiskt liv man skulle ha.

Förrätten var ett ljuvligt gräddat vitlöksbröd med färsk rå lax och tonfisk med olika kryddor och tillbehör.

Varmrätten var en kryddig gryta med nyjagad ren, älg och hjort

och efterrätten var ett sortiment av många smakrika bär, frukter och grönsaker. Både färska och goda. Den delikata måltiden sköljdes av gott rött vit och ett smakrikt öl.

Alla åt sig proppmätta och på samma gång började det bli mörkare och mörkare, barnen och trollkarlen sov på de tre sovrummen vardera, den ända nackdelen var vars Loke skulle sova.

Därför frågade han trollkarlen om han kunde sova varsomhelst och såklart blev svaret ja.

När Loke märkte att alla tre snarkade högt och att de nu sov i djupsömn kunde Loke utföra sitt uppdrag, att få tag på den där magiska boken. Den var exakt där vid den där hyllan mittemot honom, Loke tände ett ljus och inspekterade boken noggrant, den var mycket stor och kändes väldigt väldigt uråldrig men också mycket värdefull.

 “Trollformler för rikedom, författare: Trollkarl Petrus.”

Trollkarl Petrus, vem var det? Pappa brukade säga att han var en mycket vis trollkarl som gjorde många upptäckter… hmmm.

“Inledning: För att ditt land inte ska svälta och få rikedom ska du följa anvisningarna på den här boken, varje dag ska du utföra formlerna, du måste också vakna mycket tidigt. På så sätt kan ditt territorium bli rikt på bara 7 dagar.”

Loke tog boken och sprang iväg med den så snabbt han bara kan. Utanför huset kunde han tydligt se hur alla diamanterna glittrade i det nästan kolsvarta mörkret samtidigt som alla kompanjonerna stod ungefär sju benlängder ifrån honom. Genast började de gå iväg och färdas till Drejacien.

 Genom att höra ett högt skrik av Valeri vaknade Valeria, han var väldigt chockad och orolig.

– Boken är borta, den där Loke lurade oss! Han kom hit för att få tag på den!

Just då kom trollkarlen och började prata.

– Den ända personen som kommer att få tag på den är ni. Jag har blivit för gammal och långsam för att få tag på den men ni ska få utföra det här uppdraget! Ni har kuraget! självsäkert, han riktade sina ögon mot Valeri.

-Kom hit imorgon, har ni förstått? sa trollkarlen.

Efter att de båda barnen sa ett klart ja började gå hem, som tur tog det inte så länge och när Valeri och Valeria var hemma såg de mamman väldigt förvånad och han var mycket arg.

 – Vars har ni varit? sa deras mamma.

– Vi träffade den visa trollkarlen som märkvärdigt råkade i knipa och behövde lite hjälp.

De gnällde och gnällde, tjatade och tjatade men till sist så hade de inte ork att bråka mer och mamman bestämde att Valeri kunde gå till trollkarlen men Valeria skulle lämnas hemma.

 Nästa dag gick Valeri genast väg med sina darrande men ändå starka ben. Ögonblickligen såg han det majestätiska men ändå besynnerliga diamanthus. Trollkarlen kom och bad honom att gå in i huset där tre egendomliga flöjtar syntes till.

– Lyd mina order din kloka gosse. Förra gången vi träffades hade jag inte berättat allting för dig, det är nu det gäller.

– Du, Valeri är speciell, den stund jag såg dig så tyckte jag att du passar perfekt till det uppdrag som ska bringa fred.

Valeri förstod inte riktigt och trollkarlen började förklara för honom tydligt av uppdraget.

– Men lilla pojken, nu ska jag förklara för dig vad jag menar. För länge länge sedan då Demakien och Drejacien var ett ända land, det vill säga Drejamakien så skapades det här diamanthuset av de tre feerna Vackerpiff, Vackerpuff och Vackerknuff. De var inte vanliga feer utan mycket speciella med mystiska magiska krafter. Inga personer hade sett dem förutom trollkarl Petrus som också blev mycket goda vänner med dem. Ibland när feerna mumlade de det där “märkvärdiga” frågade Petrus vad de var för något och feerna sa till honom att det var formler som kunde göra ett rike välmående utan en gnutta insats, Petrus antecknade allt de sa i en ända tjock bok, “Trollformler för rikedom”.  På så sätt kunde formlerna ärvas till släktled efter släktled och de kunde bevaras. Därför så är faktiskt Trollkarl Petrus min frände.

 Trollkarlen tog ett djupt andetag och fortsatte.

 – Valeri du ska fara till Drejacien. Med de där flöjterna ska du på något sätt förstöra boken så att alla formler också försvinner. Du ska läsa det första stycket av boken och spela på flöjten två gånger, en gång vid byggnaden som boken befinner sig i och en till gång där du ska spela på flöjten utanför byggnaden.

Om du lyckas kan du få välja att erhålla det ena eller det andra konungariket och dessutom gifta dig med någon av de blivande prinsessorna. Det är ett mycket svårutförligt uppdrag men jag tror att du klara du med bra marginal.

Väl ute såg Valeri ett gigantiskt skepp med fören och akten formade som storma ormar och ett röd- och vitrandigt kvadratiskt segel.

– Vad är det där? frågade Valeri

– Min lilla pojke, det här är ett vikingaskepp som är mycket uthålligt och passar jättebra till att segla till Drejacien på grund av den långa långa sträckan, men det behövs insats och arbete för att ni ska ro på årorna och nå målet. Turligen har besättningen trettio man som dessutom är några av de starkaste och uthålligaste i hela det hederliga riket

Trollkarlen pekade på en åra.

– Det där är din åra som du ska ro på vägen till Drejacien.

Valeri såg en märkvärdig lucka och började fråga den vise trollkarlen vad det var.

– Kan du inte gissa? Det är all mat som ni ska äta under resan, de räcker till hela tre veckor och resan tar bara sju dagar.

När alla var redo tackade Valeri trollkarlen för all hjälp och bad trollkarlen att berätta för sin familj vad han ville göra, Valeri tog avsked och alla började ro. Nu skulle Valeri få uppleva något han alltid hade drömt om, han ska äntligen kunna besöka grannlandet.

 Dag efter natt, natt efter dag rodde alla trettio man i besättningen och Valeri, vid seglandet skulle han så gärna vilja erhålla allt han ville på direkten men nu fick han ta den stora utmattningen och arbete som faktiskt ledde till ett bra resultat och en ännu större belöning som kändes mycket bra

Skeppet började närma sig Drejacien och ärligt talat var grannlandet ganska likt hemlandet, huvudstaden började ta plats i deras ögon när vikingaskeppet närmade den gigantiska hamnen. 

De anlände mycket mjuk, Valeri tog med all utrustning samtidigt som han sa farväl till besättningen.

Valeri frågade kaptenen varför de inte åkte iväg.

Han sa att om det ifall det gick dåligt så kunde dem ändå hjälpa Valeri så att det inte blir så kris.

På samma gång kom ännu mer gigantiska och häpnadsväckande skepp från hemlandet, det största av dem var paradskeppet som kungen alltid åkte på sina resor, det här var något viktigt.

På grund av alla skeppen började Valeri få ett annat perspektiv på den ofanliga hamnen, i kontrast med alla skeppen började det kännas som att till och med den magnifika staden verkades krympa i storlek.

Vars kunde boken befinna, han tänkte och tänkte men till slut så kom Valeri på det, den måste finnas i det kolossala kungaslottet vid närheten, var skulle den annars finnas?

Ett sken syntes och Valeri såg tydligt att en ung trollkarl med en kraftig kropp och grön mantel använda boken. De där meningarna lät exakt som vad den vise gamla trollkarlen sa.  Han stod på det högsta tornet i kungaslottet så det måste var där Valeri skulle bege sig.

Himlen började mörkna och det var en dålig ide att gå till slottet. Han letade efter bra övernattningsställen och det var verkligen mycket svårt, Det verkade som att det inte fanns så många boplatser här borta. Efter all vandring blev Valeri mycket trött och just då i kontrast med det bastanta och praktfulla slottet syntes flera förkrympta hus som man inte ens kunde ana befinna sig i samma värld. Valeri sprang till ett av de lite större husen och knakade på trädörren.

En vis gammal man syntes till samtidigt som en gammal kvinna och så kom upp i syn. Valeri sa att han var en mycket fattig utstött pojke som behövde hjälp. De blev väldigt förvånade, nu i Drejacien kunde man ju få varsomhelst närsomhelst den gamla mannen och kvinnan trodde inte på Valeri men de lät ändå honom gå in i det “storslagna” huset.

– För det första så är du inte en fattig bondpojke, det ser jag tydligt, sa den gamla mannen.

Kvinnan fortsatte

– Titta bara på dina tjocka slitstarka kläder och de där värdefulla flöjterna. Vem är du egentligen? Säg sanningen.

Valeri sa att han var en pojke från Demakien och allt han ville göra var att bringa fred åt länderna.

Kvinnan och mannen trodde de inte heller på Valeri men när de granskade hans tre vackra flöjtar började deras syn på pojken ändras.

Mannen började berätta om de tre magiska flöjterna.

– För länge länge då Demakien och Drejacien inte ens existerade, då det fanns ett land som hette Drejamakien levde det tre feer, Vackerpiff, Vackerpuff och Vackerknuff som levde i marken av ditt rike.

Feerna var inte helt vilka som helst utan de hade mycket speciella magiska krafter. Vackerpiff, Vackerpuff och Vackerknuff kunde få allt de ville genom några formler som de alltid hade kunnat, till och med som bäbisfeer. Därför skapade de ett majestätiskt diamanthus som ännu finns i dag. En dag promenerade vise trollkarl Petrus som vanligt innan han fick syn på feerna. Han undrade vad feerna sa och de svarade att det var formler som kunde göra ett land rikt och välmående. Trollkarlen var mycket intresserad och antecknade allting i en bok. Sedan började Drejamakien skiljas till två riken ty allt stridande. Detta var eftersom de magiska formlerna bara kunde verka i halva delen av Drejamakien, ena bestod av stora Demaker och den andra av små Drejacer. Det är faktiskt också så att Demak betyder stor och Dreiac betyder liten i älvspråket Derajakiska som alla trollformler är skrivna i.

Efter att Demakien och Drejacien grundades har dem alltid varit grova ärkefiender, år efter år krigade rikena.

Fast en dag för sjuttio år sedan fanns det en älva som hette Läckerfin, det som var speciellt med hon var att hon visste hur man skulle bringa fred efter all krig. Läckerfin samlade allt hon sa i tre magiska flöjter. Därför så innehåller flöjten ord som älvan hade sagt, om någon skulle förstöra den skulle denne person föras till helvetet och arbeta för djävulen och dödsväcktaren för alltid. Du vara mycket försiktig med flöjterna.

Valeri frågade om han fick sova i mannen och kvinnans hus och de sa ja.

Efteråt la alla sig och genast somnade Valeri efter en utmattande dag.

 Nästa morgon vaknade Valeri av ett högt "Kuckeliku!" från tupparna. Genast åt han frukost och efteråt var det dags att bege sig slottet.

Som tur var dörrarna vidöppna medan det inte ens fanns en ända vakt, Valeri gick in, Väl inuti märkte Valeri att kungaborgen såg ännu större och praktfull än utsidan, hur skulle han hitta det högsta tornet? Alla långa korridorer, stora rum och hallar gjorde det ännu svårare att veta vars man var.

Valeri kom på en ide, om han gick till borggården så borde det ju bli lättare att hitta det högsta tornet. Just då kom flera vakter in i slottet och hans självsäkerhet minskades.

När Valeri stod där vid borggården tänkte han att det var sämre att befinna sig där. Det största problemet var just att gården var för stor och det gjorde allting ännu mer förvirrande.

Just när Valeri vände sin blick såg han det där högsta tornet, det var så högt att toppen nästan inte syntes från hans perspektiv.

Valeri såg ett tiotal vakter marschera till tornet och genast sprang han in, de slingrande trapporna gjorde att Valeri blev mycket omtumlad och utmattad när han inte ens var vid hälften av tornets höjd. Han vilade lite grann och efteråt ett tag började han få mer kraft och fortsatte att gå på de ormlika trapporna tills en stor dörr syntes till och Valeri var på den högsta våningen. Dörren var låst och han bara kämpade att komma in i det där rummet, han var så fokuserad av att få komma in i rummet så att flöjterna bara glömdes bort. Det var så nära att Valeri tappade flöjterna men som tur så fångade han alla vid munnen och blåste. En mycket förtjusande melodisk melodi hördes och genast öppnades dörren där den tilll rummet där den unga trollkarlen satt och åt sin mat. Genast läste han det första stycket av boken och man såg hur den slets sönder, Valeri kunde med sina blotta ögon se den magiska kraften från flöjterna. Just då sprang han iväg medan trollkarlen jagade den lilla pojken men det var för sent för sent, boken förstördes ju redan.

När Valeri gick ut från slottet såg han att många personer stod där och demonstrerade. Kungen kom bakom honom och satte genast Valeri till fängelset, han berättade genast för alla demonstranter att det var den stygga pojken som ska få ödet. Kungen satte honom i ett fängelse och märkte att en blodig ägdes rum vid kungaslottet, Valeri visste inte vad hans kulle göra och konungarna verkade inte vara så “glada”.

Den gamla visa trollkarlen, Valeria och mamma kom dit för att på något sätt hjälpa stackars Valeri i den lilla finkan.  

– Valeri, du måste spela på de tre flöjterna! sa trollkarlen.

– Men jag har inte dem! skrek Valeri.

De gick iväg.

 En ung och stark pojke kom dit och högg fängelsegallerna, det var Loke.

– Tack så mycket att du hjälpte mig, sa Valeri

Genast gick Loke iväg, så mystiskt av honom som inte ens sa ett ord till Valeri.

Loke gick genast iväg och just vid denna stund såg Valeri den ondsinte kungen, den unga trollkarlen och till sist men inte minst, flöjten. Tänk om flöjterna skulle kunna återskapa boken när man nu spelade en ton? Då måste Valeri göra om allt igen, från grunden.

Kungen tappade de vackra flöjterna och Valeri tog dem med ett stadigt grepp, han började spela på dem och då koma ett magiskt rött sken i en liten stund. När skenet försvann såg han att trupperna inte krigade längre, de började umgås och det verkade som om att freden hade bringats, tack vare Valeri. Efter all den röra som striden har verkade som att trupperna ville bygga ihop allt igen.

 Den lilla pojken var mycket trött efter att ha gått upp till det högsta tornet, han stod bredvid den praktfulla kungen och började prata, det var mycket besynnerligt att en pojke hade en så kraftig och vis röst.

– Jag gjort någonting som alla har drömt om, att bringa fred!

Alla applåderade.

Kungen började tala

– Den här fantastiska pojken har förstört boken och de magiska formlerna så att vi både inte krigar och får allt det vi vill direkt, vi ska inte vara så lata och envisa utan raka motsatsen.

Samtidigt borde jag inte fängsla honom och tro att han ville något dumt, den här pojken är liten men är modigare än den starkaste mannen. Jag respekterar honom! Du kommer att få halva kungariket och gifta dig med den blivande prinsessan när de slår fast vid det.

Kungen lät honom gå in i rummet och gav honom frihetsmedaljen, de gick ut igen och folkmassan jublade ännu mer.

Genast började återuppbyggnaden av drejaciens huvudstad samtidigt som kungarna av Demakien och Drejacien beslöt att länderna skulle förenas till ett enda rike som förut, Drejamakien där de också avgjorde att huvudorten av Demakien skulle bli den nya huvudstaden åt det nya landet. Folket började bli generösa och flitiga istället för att vara envisa och lata och allt som hade någon enstaka koppling med boken skulle förbjudas.

 Dag efter dag, år efter år gick och när Valeri nu var en stark ung karl och Valeria en vacker ung dam beslöt kungen av Drejamakien att den unga mannen skulle gifta sig med den attraktiva och sagolika prinsessan, så små småningom bestämde Valeri att han ännu skulle stanna kvar hemma och leva sitt lyckliga liv som bonde. Han ansåg att det inte fanns en mening att få bli kung och stenrik. Man levde nämligen ett bra liv som en förmögen bonde på landet.

 Snipp snapp snut och då var den här makalösa sagan slut!