I Storebror ser dig!
Den 4 april 1984
Detta var inte alls London, tänkte jag för mig själv. Hade det alltid funnits dessa långa perspektiv av förfallna 1800-talshus med väggarna stöttade av timmerstockar, fönstren täckta av papperskivor och taken av korrugerad plåt, och med de där trasiga trädgårdsmurarna lutande åt alla håll? Och de bombade tomterna där kalkdam virvlade sig i luften, eller fackelrosorna som frodades bland tegelstenshögarna. Vart jag ens gick glodde det där läskiga jätteansiktet mot mig, det var en sådan bild som gav en rysningar.
STOREBROR SER DIG! lydde affischtexten.
Det var en kolorerad affisch, mer än en meter högt och alldeles för stort för inomhusskyltning.
Vem var den där Storebror, tänkte jag. Någon tyrannisk diktatur som Hitler och Stalin, eller bara någon metafor som de statliga myndigheterna använde för att indoktrinera propaganda och fruktan på sina invånare. Hur kunde den magiska kiosken ens ha tagit mig hit? Till kommunism, stalinism och tortyr, och befann jag mig verkligen i ett sovjetockuperat London? Trots allt verkade ingen hammare eller någon skära synas inom räckhåll. Något stod inte riktigt rätt till...
Jag såg ut genom fönstret, och trots att det var stängt fick jag en förnimmelse av kyla. Vindstötarna virvlade ihop små spiraler av damm och papperslappar nere på gatan; Visserligen verkade det som om solen sken och himlen var skarpt blå, men allt var bara så färglöst förutom de där propagandaaffischerna som var uppklistrade överallt.
Ansiktet med den svarta mustaschen och det hemska leendet, som påminde mig så mycket om Jokern från Batmanfilmerna blickade ner från varje framträdande plats, samtidigt som någon kraftig röst rabblade ett par siffror som hade något samband med stålproduktionen inom en femårsperiod. Det lät som någon sovjetisk femårsplan, fast på engelska? Märkligt, jag som alltid hade för mig att britterna tog ett starkt motstånd till kommunismen... och nu verkade det som om de hade blivit övertagna av den röda fienden.
Rösten kom från en avlång metallplatta, som var infälld i väggen till höger. En medelålders man med kort blont hår och runda glasögon vred på en slags ratt så att rösten blev lite svagare, men kunde inte avstängas helt. Det påminde mig om en sådan propagandahögtalare som man hade i Nordkorea.
- Pratar du engelska? frågade jag mannen
- Nyspråk.
- Va?
Mannen såg förvånad ut och skrev någonting på en lapp
Nyspråk: Ett språk som har utvecklats med syfte att begränsa individens tankeutrymme och därigenom förhindra kritik mot partiet. Baseras på engelska men du kan lätt höra vissa skillnader. Officiellt språk i Oceanien
"Oceanien?" Det där namnet kände jag igen, på något sätt.
- Okej, men vad är den där propagandateven då? frågade jag honom.
- Telescreen, svarade han uttryckslöst. Vad hade hänt honom tänkte jag? Kanske han hade blivit hjärntvättad eller… vem vet?
I nästa ögonblick presenterade mannen sig för mig och skakade min hand
- Winston Smith, Sanningsministeriet. Trevligt att träffa dig.
Under de kommande sextio minuterna höll vi en intressant konversation med varandra. Winston berättade bland annat för mig hur restriktivt han levde och det verkade i alla fall som om denna tillvaro desillusionerade honom till att göra uppror mot Storebror, den älskade och hatade diktatorn av Oceanien. I samma veva berättade jag för honom om hur jag tog mig hit och lite om mig själv, och faktiskt så häpnade Winston över hur jag skildrade min livssituation.
- Ett land där man kan välja sina ledare och garanterar yttrandefrihet och andra mänskliga rättigheter, det har jag aldrig hört talats om. Hos oss hotas vår personliga identitet och som liten uppfostras vi att dedicera oss till det allenarådande partiet. Våra makthavare framstår som gudomliga men egentligen är de korrupta och missbrukar medborgare till att tillfredsställa sina egna behov.
Det var naturligtvis omöjligt att veta om man iakttogs i ett visst ögonblick. Man fick bara gissa sig till hur ofta och enligt vilken princip tankepolisen hela tiden. I varje fall kunde den koppla in när den ville. Varje ljud blev avlyssnat, varje rörelse, förutom i mörkret blev iakttaget.
- Kan du berätta lite mer om Nyspråk, frågade jag Winston.
- Jag ville veta några ord ni vanligtvis använder.
- Jag kan göra det, men först måste jag bara veta vars du verkligen kommer ifrån. Det finns inget demokratiskt land i världen, då systemet hade utrotats under Andra världskriget.
- Jag kommer från framtiden, muttrade jag.
- Men inte från vilken framtid som helst. Utan ett parallellt, ett parallellt universum, där demokratin än lever kvar. Jag önskar bara att du kunde uppleva världen jag lever i, sa jag och gav honom ett leende.
- När jag var liten, en tår rann ur Winstons ögon.
- Då partiet inte existerade. Vem skulle tro att jag nu arbetar på Sanningsministeriet, som hjärntvättar medborgarna med lögner. Då skulle inte vi befinna oss i ständiga krig samtidigt som folket lider av svår fattigdom? Minilek skulle inte ta hand om ordning och reda genom tortyr? Miniflöd skulle inte heller ha hand om ekonomin, eller rättare sagt fattigdomen som råder i Oceanien. Då var jag fri och lycklig… som du.
- Vad besvärar dig, frågade jag honom.
- Jag försöker ta motstånd till det allenarådande partiet och engagerar mig även i en kärleksaffär. Dock tillåts detta inte detta av mina arbetsgivare och tankepolisen, varför jag ständigt måste undgå att bli avslöjad.
- Vad händer om de får reda på att jag är en förrädare?
I nästan en halvtimme rådde det en ödslig tystnad. Det var så tyst så att man kunde höra en nål falla på golvet. Jag ville verkligen hjälpa Winston och befria honom ur detta fängelse, men det var inte möjligt. Vad hade orsakat upprättandet av denna världsdiktatur och hur kunde det ens vara möjligt? Hur kunde han... att leva i en totalitär diktatur, det var mycket värre än jag trodde. Det var helt obegripligt!
- Sanningsministeriet som jag tjänstgör vid, kallas för Minisann på nyspråk, sa Winston och pekade på en jättelik pyramidformad byggnad av vit betong, som med terass på terass tornade upp sig några hundra meter i höjd. Det var anmärkningsvärt olikt annat inom synhåll.
- Minisann påstås inneha mer än tretusen rum över jordytan och motsvarande antal lokaler under, fortsatte han.
Från platsen vi stod kunde man nätt och jämt urskilja Partiets slagord, som var formade i eleganta bokstäver på dess yta. I horisonten stod Tower Bridge, Big Ben och The House of Parliament vid Themsenflodens två sidor. Det påminde invånarna om de gamla goda tiderna, vad som kvarstod av det forna brittiska konungariket...
KRIG ÄR FRED
FRIHET ÄR SLAVERI
OKUNNIGHET ÄR STYRKA
II Författarporträtt
Eric Arthur Blair (25 juni 1903 - 21 januari 1950), mer känd under pseudonymen George Orwell var en brittisk författare och journalist som kännetecknas av sin intelligens, kvickhet och ett starkt motstånd till dåtidens totalitära samhällen och social orättvisa. Genom en bred litterär verksamhet som romanförfattare, litteraturkritiker samt politisk och kulturell kommentator blev Orwell en av de mest beundrade engelskspråkiga författare under 1900-talet, och hans inflytande på populärkulturen syns än idag.
George Orwell föddes i Brittiska Indien, där hans far arbetade inom en myndighet som övervakade opiumframställning. Vid ett års ålder flyttade han och modern till Storbritannien där de bosatte sig i en liten by i närheten till London, men fick inte träffa sin far förrän 1907.
Redan som liten intresserad Orwell sig för litteratur, särskilt science fiction, spökhistorier och verk av författare såsom Edgar Allen Poe och William Shakespeare, vilket senare skulle influera hans författarskap
Den unge Orwell framstod som en förhållandevis duktig elev då han bland annat mottog stipendier till några av de mest framstående privatskolorna i Storbritannien, St Cyprian school och Eton College. Efter en avslutad skolgång vid Eton tog Orwell en tjänst som kolonialpolis i Burma, där han framförallt blev förskräckt av de det brittiska makthavarnas förtryck över den inhemska befolkningen och svor att ägna resten av sitt liv åt att bekämpa imperialism och totalitarism. Efter att ha återvänt till Storbritannien använde sig utav sina upplevelser i Burma för att författa sin första roman Dagar i Burma.
Förutom imperialismens hemska ansikte influerades Orwell av många samhälleliga händelser och var politisk engagerad. Frihet, jämlikhet och solidaritet var författarens slagord, och han även ett stort motstånd till Francesco Francos fascistiska regim (vilket han bekämpade under det Spanska inbördeskriget), Nazityskland och Sovjetunionen. Företeelser som Hitlerjugend, personkult, Stalins deporteringar och politisk indoktrinering kan lätt kännas igen från Orwells verk. Då författaren under många tillfällen hade upplevt fattigdom, såsom i Burma och Paris hyste han även sympati för förföljda och fattiga, och tog i viss mån ett motstånd kapitalismen som hade skapat så många klyftor mellan samhällsklasserna.
Orwell kritik till Sovjetunionen och totalitarism syns tydligast i hans mest berömda romaner Djurfarmen (1946) och 1984 (1949).
Djurfarmen är en fabel/satirisk allegori över det auktoritära sovjetiska samhället och den ryska revolutionen, i likhet med Jonathan Swifts roman Gullivers resor och utspelar sig i en liten bondgård där djuren nu har gjort revolution till sina mänskliga herrar. Så småningom tar grisarna makten och sakta men säkert förvandlas gården till en tyrannisk diktatur där orättvisorna som hade funnits under bondens regim kommer tillbaka.
Orwells försämrade hälsa förmörkade hans humör och resulterade både till depression och nedstämdhet. Detta, samt motståndet för totalitarism inspirerade författaren till att skriva 1984, ett av hans mest hyllade och kontroversiella verk. Romanen utgavs 1949 och är en dystopisk skildring av livet i en oligarkisk diktatur, Oceanien vilket styrs av ett parti som går under namnet det allenarådande Partiet. Här borta lär det inte finnas någon yttrandefrihet eller mänskliga rättigheter som vi är vana vid, utan alla individer är underordnade staten, hjärntvättade och befinner sig i konstant övervakning av en cynisk Storebror, som kanske inte ens existerar som individ. Till skillnad från Djurfarmen finns inget att skratta åt här borta, utan romanen varnar allmänheten inför en eventuell värld som behärskas av konkurrerande totalitära stater. Vad som egentligen kan åstadkommas av personkult, tortyr, propaganda och indoktrinering
Karaktäristiskt med Orwells verk är att de förmedlar ett budskap, och på något sätt återspeglar någon tidsperiod eller särskilda upplevelser under sitt liv. Författaren ville skapa känslor, uppröra och skaka liv i folket och sin samtid, ett typiskt drag för postmodernismen, vilket uppstod under efterkrigstiden som en mottrend till modernismen.
Modernismens tankegångar är optimistiska och vilar sig främst på människans förmåga att förbättra sin omgivning genom vetenskap och teknologi, och dess litteratur grundar sig mest på att författaren ska begripa och skildra det han eller hon själv tror skulle bli tongivande inom framtiden.
Detta stämmer ganska bra på Orwell och i synnerhet romanen 1984 då han i viss mån förutser en eventuell framtid, men vad som skiljer honom med modernistiska författare är att han var både pessimistisk och hade en mycket skeptisk världsbild.
I samband med mänsklighetens modernisering under 1900-talet uppstod det två förödande världskrig samt ett ideologiskt kallt krig, och istället för att tänka långsiktigt ifrågasatte postmodernistiska författare allt detta. Att samhället hade globaliserats och utvecklats både ekonomiskt och socialt, det var ju inget dåligt med det, men vad har har denna utveckling ställt till med? En accelererad global uppvärmning, ökande klyftor mellan samhällsklasser, ideologiska motsättningar och en farofylld värld där militära vapen än vållar allvarliga problem.
III Intervju med George Orwell
Med hjälp av den magiska kiosken kunde jag på ett märkvärdigt sätt resa från det totalitära “Storebrorssamhället” till 1940-talets England, träffa en makaber George Orwell och sedan återvända till nutiden. Nedanför har jag antecknat min konversation med författaren.
Den 28 december 1949
En igenkännbar gestalt låg insjuknad på sängen. Han såg mager och svag ut, hade blåa ögon, lockigt brunt hår och en karaktäristisk tandborstmustasch. Bredvid honom låg en liten namnskylt där det med eleganta bokstäver stod:
Mr. Eric Arthur Blair
I nästa stund riktade jag blicken åt mannen och inspekterade hans ansikte. Detta var inte vem som helst utan ingen mindre än den store George Orwell, han som författade Djurfarmen och Nittonhundraåttiofyra.
- Jag tror jag vet vem du är, muttrade jag.
- Vem tror du att jag är? Mannen hade en förvånansvärd energisk röst, trots det kroppsliga tillståndet.
- Något märkligt är på gång, sa jag.
Orwell suckade
- Vad?
- Jag har läst Nittonhundraåttiofyra, och det var ett helt enastående verk. Vad drev dig till att skriva denna dystopiska berättelse? Vad har du för tankar angående bokens karaktärer och dagens samhälle?
- På sistone sker det hemska företeelser, och dessa bör inte upprepas.
Orwell gav en misstänksam blick.
- Vad menar du, frågade jag honom.
- Jag blir bara less på hur optimistiska folk är. Under mina fyrtiosex levnadsår har mänskligheten uppnått många bedrifter, både teknologiska, ekonomiska, sociala och kulturella. Under mindre än ett halvt sekel har jag upplevt allt mer globaliserad och moderniserad värld, och denna rörelse har i stort sätt influerat dagens litteratur arkitektur och konst. Dagens författare skriver nästan bara om sin framtidstro och hur bra vi kommer ha det. Givetvis har jag inget emot det men…
Jag befann mig vid ett rum i Orwells hus i centrala London, endast någon dryg månad innan han avled. Utseendemässigt såg rummet nästintill identisk den magiska kiosken som hade tagit mig till Oceanien. Väggarna var heltäckta av bokhyllor från golv till tak. Jag tog en bok från hyllan och blåste bort dammet, men det fanns inget damm.
Boken var Gullivers resor, av Jonathan Swift.
- Innan vi blir så optimistiska måste många besvärligheter lösas. Jag skrev 1984 för att varna folk, att varna om vad som kan ske med totalitära regimer som Sovjetunionen eller Nazityskland, och nu är det så att denna berättelse inte bara riktar kritik åt dessa nationer utan även Storbritanniens förfärliga imperialism och förmögna byråkrater. Med 1984 ville jag skildra livsförhållandena för de förtryckta, de som både saknar politiska och mänskliga rättigheter och låta folket uppleva den verkliga världen. Vi människor är idealistiska men även korrupta och egocentriska, och det är detta som förstör oss.
Orwell suckade.
Med tanke till hans kritik åt samhället finner jag stora likheter mellan honom och Jonathan Swift som jag träffade tidigare, men vad som skiljdes åt dem var att Orwell inte hyste någon framtidstro åt mänskligheten utan utgick alla sina betänkanden ifrån samtiden. Swift äcklades av mänskligheten men försökte i alla fall göra någonting åt det. Orwell däremot verkade inte hysa något hopp inför oss, utan satte bara där och kritiserade allting han stötte på. Men, med tanke till att författaren var svårt sjukt under tiden 1984 skrevs var det väl inte så förvånansvärt att romanen blev så dyster i slutänden och att han betedde sig såsom han gjorde.
- Huvudpersonen Winston Smiths utveckling i berättelsen kan man väl se som kopplad till mig själv. I likhet med mig kämpar han mot förtrycket (det allenarådande partiet) medan jag strider mot totalitarismen, stalinismen och fascismen. Winston har även ingen framtidstro och lever i fruktan för ledningen av det samhälle som han hatar, men har inte hört något annat sätt att leva, och till sist strävar både jag Winston efter sanning, frihet och ett samhälle som respekterar mänskliga rättigheter. Vid skrivandet av 1984, inspirerades jag av de tillfällen jag hade upplevt förtryck och totalitarism.
Genast ställde jag en fråga till honom
- När och vars har du upplevt detta? Alltså förtrycket?
-I mina unga dagar i det koloniala Burma. Jag blev förfärad över att ha sett hur de brittiska makthavarna behandla den inhemska befolkningen, och man kan faktiskt påstå att detta sparkade igång min författarkarriär. Dessutom råder det en ideologisk konflikt mellan kapitalismen och kommunismen, och du fattar väl hur “fritt” det egentligen är i Sovjetunionen.
Jag frågade även Orwell om vilka tankar angående sitt eftermäle, och han hade väl ganska mycket att säga.
- 1984 skulle nog i viss mån kunna betraktas som ett föremål för magiskt tänkande, då man tror att året 1984 kommer bli en ödesdiger vändpunkt i världshistorien. Trots det baserar inte romanen sig på det kommande 1980-talet, utan titeln uppkom bara när jag vände siffrorna 48 i 1948 - Alltså året jag färdigställde romanen.
Författaren förmodade sig på att han skulle kunna bidra till ett omfattande kulturellt inflytande, där Nyspråk, krimtänk, dubbeltänk och andra av hans begrepp både influerar det engelska språket och blir vanliga fraser som betecknar auktoritet. Orwell ville även ge den kommande generationen upphov till ett större hat av tyranni samt en större önskan av frihet, och med tanke till att både Djurfarmen och 1984 skildrade totalitarismen på ett så personligt sätt hade han en stark tro på att dessa böcker kunde åstadkomma detta.
Bara om Orwell kunde med sina egna ögon se hur inflytelserika hans romaner verkligen skulle bli och hur de hade inspirerat så många människor i de forna Öststaterna till att störta kommunistregimerna, om han bara avled några år senare...
Tack vare den magiska kiosken hade jag kunnat få uppleva dessa fantastiska resor, och det finns väl inte så mycket mer att tillägga.
IV Referenser
1. (1974) G. Orwell 1984 Översättning: N. Holmberg. Bonniers boktryckeri
.jpg)
