Litteraturresa: Från jorden till månen

I I Rymdens kyla

Källa

Inne i projektilen härskade en nästan ostörd ordning. Några föremål hade våldsamt kastats mot taket, men det viktigaste av utrustningen tycktes inte ha tagit någon skada. Då träskivorna hade brutits sönder och vattnet hade trängt ut genom öppningarna på projektilens väggar, låg tre orörliga kroppar på golvskivan. Någon av kropparna började röra på sig. Han sträckte på armarna, lyfte på huvudet och lyckades kravla sig upp på knä. Mannen påminde mig en aning om den franske fotografen Felíx Nadar.

Fransmannen harklade sig ljudligt och sa på bruten engelska:

-Hallå! Michel Ardan är i livet. Hur är det med de andra?

“Michel Ardan”, tänkte jag. Det där namnet kände jag igen, på något sätt. Det lät som en fransk adelsman från någon bok jag hade läst… men jag visste inte vilken.

Ardan gjorde ett försök att resa sig upp men förmådde inte att hålla sig upprätt.

Det kändes som om han var väldigt berusad. Hjärnan tycktes snurra runt, blodet skockade sig i huvudet, och benen ville inte ens bära honom.

-Vars är jag, frågade jag Michel.

- Va fan gör en helvetes jävla ungjävel här borta? Hur kan du ens komma in hit?

-Jag reste med en magisk… Mitt i meningen slog han mig hårt på huvudet så jag nästan svimmade.

-Vad är det för jävla bortförklaring? muttrade han.

-En magisk vad?

-En magisk kiosk, mumlade jag för mig själv.

-Fy tusan! sa han.

-Det verkar som om jag hade druckit ur två flaskor Corton - men utan att känna smaken!

Så masserade fransmannen på tinningen, och ropade:

-Nicholl! Barbicane!

Han väntade oroligt. Inget svar. Inte ens en enda suck, som visade att hans färdkamrater var vid liv.

Han ropade igen. Samma tystnad.

-Jäklar också, muttrade Michel för sig själv och begav sig till sina livlösa färdkamrater.

Källa

Fransmannen tog upp en tändsticka och strök eld på den. Efteråt öppnade han gasbehållaren och tände ett litet ljus.

“Gasen hade i alla fall inte läckt ut ur behållaren”, tänkte jag. Annars skulle det ha känts på lukten, och den galne fransmannen skulle nog inte ostraffat kunna ha tänt en tändsticka i ett rum fyllt med lysgas.

I gaslågans sken såg jag hur de andra två männens orörliga kroppar låg över varandra i groteska ställningar. Det dröjde inte länge förrän Nicholl slog upp ögonen.

-Vem är den där pojken bakom dig? frågade han Michel.

-Bara någon ungjävel som av ingen logisk anledning kunde ta sig hit.

-Kom hit pojke, sa Nicholl och riktade sin blick åt mig.

Med långsamma steg gick jag till Nicholl.

-Kapten Nicholl, sa han och skakade hand med mig.  

-Trevligt att träffas.

-Raymond Wang, svarade jag med hövlighet.

-Vi är på en färd till månen, sa han.

-Jag och Michel är medlemmar hos Kanonklubben. Den där mannen som medvetslöst ligger på golvet, det är Barbicane. Han är Kanonklubbens ordförande och… så rusade Michel fram till Nicholl och smiskade honom hårt på munnen.

-Håll käften idiotjävel! Avslöja inte allt till honom. Tänk om den där lilla snorungen är en spion eller något sådant?!

-Tror du på det eller? Är du seriös?

-Den där pojken ser nog ut att endast vara femton. Han kommer inte alls ställa till problem till oss. Titta på hur han ler, och så gav jag dem ett stort leende.

- Det är väl inte tid för er att ifrågasätta min identitet medan kamrat Barbicane ligger helt medvetslös på golvet, sa jag och riktade min blick åt Michel.

I nästa stund hjälptes vi åt att lyfta upp Barbicane och lägga honom på divanen. Nicholl och Michel blev väldigt oroliga när de såg deras ordförande blöda, men lugnade sig så fort när jag konstaterade att blödningen endast härrörde från en skada i axeln. 

- Han andas, och alltså är han vid liv, sa jag. 

- Ja, mumlade Ardan. 

- Det är inget fel med andningen. Vi fortsätter massera av alla krafter.

Efter ett ögonblick öppnade Barbicane äntligen sina två ögon. Genast satte han sig upp och tryckte på både vännernas händer, utan att Michel och Nicholl ens hade märkt honom. De första orden han yttrade var: 

- Nicholl, är vi på väg?

Nicholl och Michell såg förvånade på varandra. De hade varit så upptagna av att undersöka Barbicanes kroppsliga tillstånd, så att de inte hade ägnat någon tanke åt projektilen. 

- Vi är på väg till månen, sa jag. 

- Termometern visar plus 45 grader. Alltså har temperaturen stigit påfallande mycket. Den starka hettan tränger sig genom projektilens väggar, och orsakas av friktionen mot jordens atmosfär. Efter ett tag, när vi kommer till yttre rymden avtar värmen. Där är det lufttomt och på så sätt finns det inga partiklar som kan distribuera värmen. 

- Imponerande, unge man!

Barbicane applåderade, medan de andra bara stirrade stint på mig, som om jag vore en inkräktare. Hans starka vilja segrade över den kroppsliga svagheten, tänkte jag. 

- Kan du presentera dig för mig? Och hur kom du ens hit? 

- Jag är Raymond Wang, sa jag och riktade min blick åt kanonklubbens ordförande. 

- Femton år, och kom hit tack vare en magisk kiosk. 

- En magisk kiosk? Barbicane lät lite osäker vid det uttalandet. 

- Jag kan förklara för dig senare ers majestät.

- I alla fall är jag Impey Barbicane, Kanonklubbens ordförande. Efter det amerikanska inbördeskrigets slut förblev vi sysslolösa, och på så sätt la jag fram en plan som gick ut på att skicka en projektil till månen. Snart verkade det som om hela världen ville involvera sig i projektet. 

- Ni fick väl hjälp från vetenskapsmän från hela världen? frågade jag honom ivrigt. 

-Ja 

- Vars skjöt ni upp projektilen. 

- Tampa Town Florida. Koordinater: 27 grader nord , 82 grader väst.

Florida, tänkte jag för mig själv. Visst vad det där NASA lokaliserade  Kennedy Space center? Där de sköt upp alla sina farkoster och satelliter.  

II Författarporträtt

Jules Verne
Fotograf av Felíx Nadar
Källa

Jules Verne  (8 februari 1828 - 24 mars 1905) var en framstående fransk författare, mest berömd för sina äventyrsromaner och sitt stora inflytande på den

litterära genren Science fiction. Verne framstår som en av dagens mest omtyckta författare och har bland annat med sina Science- fictionromaner inspirerat många blivande akademiker och vetenskapsmän. Flera av hans framtidsvisioner har långt efter sin död blivit verklighet.

Ovetande om sin sons litterära intresse och begåvning stod Vernes far fast vid att han skulle växa upp och utbilda sig som en jurist, men övergav snart detta och började skriva. När fadern fick reda på att Jules hade avbrutit sina studier slutade han stödja sin son ekonomiskt, och den unge Verne var då tvungen att försörja sig själv. Han tog jobb som en sekreterare i en teater i Paris, men nådde dock ingen framgång. Under början av sin författarkarriär skrev Verne teaterpjäser och han såg mycket upp till den franske författaren Alexandre Dumas äventyrsromaner och Edgar Allan Poe’s mystiska berättelser, vilket så småningom skulle sätta grunden till sin framgång.

Tidens naturvetenskapliga och tekniska intresse inspirerade Verne och redan som liten hade han velat göra olika upptäcksfärder, men kom aldrig iväg på en sådan resa.  För att möjliggöra det omöjliga skrev det som imponerade på honom. Det vill säga exotiska reseskildringar om vetenskapsmän och uppfinare som försökte finna en lösning till universums alla gåtor. I sina verk valde han även att uttrycka sina tankar och åsikter för samhället/vetenskapen och lät sedan karaktärerna uppleva resorna, så de blev mer personliga.  

Karaktäristiskt med Från jorden till månen och andra verk av Verne är att det är väldigt präglat av hans framtidsoptimism. Författaren trodde nämligen på ett naturvetenskapligt  idealsamhälle i framtiden där avancerad teknik och maskiner löste världens alla problem.  Detta ville Verne  sprida med sina böcker, men hur lyckades då han tilltala så många?

Jag tror att Vernes framgång till största delen grundar sig på kombinationen av vetenskaplig fakta och litteratur, och just det där men fakta är mycket intressant för hans förarbeten var rent av ofantliga. Verne tog bland annat hjälp av många framstående vetenskapsmän och matematiker för att skriva dit de rätta siffrorna, och tack vare hans eget vetenskapliga intresse hängde med i utvecklingen kunde han då sätta dit en bra beskrivning på det som inte fanns. Litteratur innebär att Verne inte bara skrev monotona vetenskapliga uppsatser utifrån den fakta han hade utan kunde istället författa fantasifulla äventyrsromaner/fantasier med en fängslande och icke förutsägbar handling. Verne skrev sina romaner på ett sätt som ofta förknippas romantiken, och det syns tydligt att han influerades av dess författare. Romantikens litteratur karaktäriseras nämligen av mystik,  äventyrsresor och fantasifulla skildringar. Jules Verne följde inte strömmen. Istället populariserade han vetenskap och förklarade det på sätt som ingen annan författare under hans tid ens kunde åstadkomma.

Alexandre Dumas d.ä
Källa

Jules Vernes verk bygger mycket på en utopisk framtid där vetenskapens framsteg är fullt utnyttjade (trots att själva miljön och karaktärerna påminner mig mer om ett sent 1800-tal), eller en kombination av realism och futurism. På så sätt brukar han klassas av många som Science fiction-genrens grundare, och detta har vi bevis på med med tanke till Vernes stora  inflytande i både populärkultur och vetenskap, då han skrev om saker och fenomen som inte skulle uppfinnas eller upptäckas förrän en lång tid efter hans död. I Från jorden till månen förutsåg han exempelvis månresorna 100 år innan de gjordes och att USA var det första land som kom iväg till yttre rymden, samt om att månfarkosten (som hade samma fysiska dimensioner som Apollos kommando - och servicemodul) skulle skjutas upp i Florida på grund av dessa närhet till ekvatorn, och exakt så skedde det till. Han gjorde i princip samma undersökningar som NASA om hastigheter och förklarade även ganska tydligt om hur det kändes för rymdfararna när de befann sig i tyngdlöshet.

"Det är ändå ganska exceptionellt att Jules Verne redan under 1800-talet kunde förutspå så många av nudagens teknologiska och vetenskapliga under, och samtidigt sätta grunden till  en genre som än kännetecknar dagens litteratur och populärkultur."

III Intervju med Jules Verne

Med hjälp av den magiska kiosken kunde jag på ett märkvärdigt sätt resa från månprojektilen till 1800-talets Frankrike, träffa Jules Verne och sedan återvända till nutiden. Nedanför har jag antecknat min konversation med författaren.

Där var han,  prydligt klädd, krulligt vitt hår och och ett långt skägg. Vem var den där mannen och hur kunde ens den mystiska magiska kiosken ta mig hit? En kvinna närmade sig honom och de verkade prata… på franska? Kvinnan såg väldigt ivrig ut och skrek någonting som jag förmodade var mannens tilltalsnamn, Monsieur Verne.

Verne? tänkte jag för mig själv. Den där mannen, han var inte vem som helst, utan ingen mindre än den store franske författaren Jules Verne, Science- fictiongenrens främsta föregångare, och en riktig tekniksnille. Med långsamma steg gick jag fram till honom, trots att det kändes så nervöst.

-Bonjour Monsieur Verne, muttrade jag på bruten franska.

-Bonjour, sa han tillbaka.

-Ers majestät, först och främst är jag mycket tacksam till att få möjligheten att träffa er. Om ni inte vet så är jag är här för att ställa er några frågor angående era erfarenheter, åsikter och liknande. Jag hoppas på att alla mina frågeställningar blir besvarade.

Motvilligt verkade författaren acceptera det jag sa och riktade sin blick åt mig. Han stirrade på mig

-Vad vill du fråga mig om, unge man?

-Jag skulle gärna vilja veta om vad ni tankar har för angående er roman Från Jorden till månen. Alltså hur du ser på karaktärerna och själva berättelsen.

- Från Jorden till månen… Jag skrev den 1865 vid trettiosju års ålder, Den efterföljdes av Månen runt vilket utgavs 1870 i Frankrike. Vad som drev mig till att skriva den boken berodde mest på intresset. Sedan jag var en liten gosse har naturvetenskap och äventyrsfärder alltid fascinerat mig, och med mina böcker ville jag främst kombinera litteratur och vetenskap. För allmänheten brukar vetenskap vanligtvis framstå som något icke förståeligt, att det endast är galna vetenskapsmän som begriper någonting av det. Därmed strävade jag motverka detta. Jag ville förmedla vetenskapen med berättelser, litterärt. Så att läsarna kan relatera sig till karaktärerna, samt att kunna inspirera framtida intellekter.

Jag befann mig vid ett bibliotek i  Amiens år 1900,  fem år innan Verne avled.  Utseendemässigt var rummet nästintill identisk med den magiska kiosken som hade tagit mig till Barbicanes projektil. Väggarna var heltäckta av bokhyllor från golv till tak. Jag tog en bok från hyllan och blåste bort dammet, men det fanns inget damm.

Boken var Alexandre Dumas roman, Greven av Monte Cristo.

Jag befann mig vid ett bibliotek i  Amiens år 1900. Fem år innan Verne avled.  Utseendemässigt var rummet nästintill identisk med den magiska kistan som hade tagit mig till Barbicanes projektil. Väggarna var heltäckta av bokhyllor, från golv till tak. Jag tog en bok från hyllan och blåste bort dammet, men det fanns inget damm.

Boken var Alexandre Dumas roman Greven av Monte Cristo.

-Jag tog mycket inspiration ifrån Alexandre Dumas. Bland annat av sina enastående äventyrsromaner som Greven av Monte Cristo och De tre musketörerna. Monsieur Dumas skrev sina berättelser på ett sätt som fängslade in läsaren i själva handlingen. Han hade dramatik, fantasi och allt som man kunde förvänta sig av en fantastisk författare! 

Källa

Verne satt sig ner på en stol och harklade.

-  Mina äldre verk har också inspirerat mig till att skriva Från Jorden till månen. Om du inte visste så arbetade jag faktiskt på en teater i Paris där jag ägnade mycket tid till att författa teaterpjäser och libretton, och utvecklade min äventyrsbaserade stil.

I Från jorden till månen finns det tre huvudpersoner, och enligt författaren berodde på att han ville att mina läsare skulle kunna relatera sig till flera olika sorters personer. Ordförande Barbicane är exempelvis en mycket lärd vetenskapsman. Han är väluppfostrad och tillbakadragen medan den franske äventyraren Michel mer framstår som en våghalsig och frimodig. Nicholl skulle man nog kunna placera däremellan.
Verne ansåg även att berättelsen blir underhållande med karaktärer som personlighetsmässigt kontrasterade varandra. Handlingen blir inte heller lika förutsägbar än om man enbart fokuserar på en person, och enligt författaren var det just detta som fångade intresset hos läsarna.

Efter ett ögonblick av tystnad lämnade jag boken på hyllan och fortsatte konversationen med författaren.

-Vad har ni för tankar angående ert eftermäle? På vilket kommer era verk påverka framtiden?

-Bra fråga, unge man, muttrade han och klappade på mitt huvud.

-Mina verk är ganska speciella, och jag säger inte detta för att ge en komplimang till mig själv. De kombinerar vetenskap med litteratur, samt en åtanke till framtidens teknologi och vetenskap, och jag tror definitivt att fler författare kommer följa denna “trend”. Naturvetenskapliga äventyrsberättelser skulle jag väl kalla dem.

- Själva vetenskapen och matematiken i mina verk är dock inte riktigt korrekta, men jag skulle gärna vilja om någon utvecklade dem, så att vi någon gång kan fara till månen eller sända ut farkoster till yttre rymden. Kanske inspektera Saturnus spektakulära ringar eller vad som gömmer sig bakom Venus atmosfär. Vem vet vad framtiden giver oss?

Jag log. Bara om Jules Verne kunde uppleva våra teknologiska under med sina egna ögon skulle det inte bara nöja honom utan även mig själv.

-Något fascinerande med era böcker är att många av era framtidsvisioner faktiskt förverkligades, sa jag.

-Mänsklighetens första bemannade månfärd genomfördes år 1969 av den framtida amerikanska rymdorganisationen, och jag är mycket förvånad över dess likhet med hur du skildrade i Från jorden till månen. Dessa tre astronauter landade vid Mare Tranquilliatis. Projektilen hette Columbia och avfyrades från Florida. Själva resan varade i sex dygn och…

I samma ögonblick började allting snurra. Först sakta men sedan allt snabbare. Trots att jag försökte resa mig upp verkade det omöjligt att röra mig. Det svartnade till för ögonen. När jag vaknade fick jag syn på några igenkännliga gestalter.

Mina kompisar? De skrek och ropade, som Michel när han stod där och iakttog Nicholls och Barbicanes livlösa kroppar, med fasa. Framför mig stod min svenskalärare vid katedern och höll en genomgång, samtidigt som åtskilliga blickar riktades åt mig.

"Den magiska kiosken hade äntligen tagit mig hem..."

IV Referenser

1. (2003) J. Verne Från jorden till månen. Översättning: J. Gunnarson. Rabén & Sjögren 
2. (2015, 03, 25) “Jules Verne” sv.wikipedia.org Hämtad 2015, 03, 28 från http://sv.wikipedia.org/wiki/Jules_Verne 
3. (2015, 03, 10) “From the earth to the moon” en.wikipedia.org  Hämtad 2015, 03, 28 från http://en.wikipedia.org/wiki/From_the_Earth_to_the_Moon  

4. (2008, 02, 15) “Jules Verne – Misslyckad jurist men författare och sjöfarare” www.dast.nu Hämtad 2015, 03, 30 från http://www.dast.nu/artikel/jules-verne-misslyckad-jurist-men-forfattare-och-sjofarare